Unga änkor och änkemän...

Jag förlorade min älskade sambo den 19 maj och bor också i Dalarna. Jag är 44, har 2 barn, bor kvar i vårat hus än så länge. Vi köpte det när vi väntade vårt första barn.

Vi fick 22 år tillsammans, inte tillräckligt länge.... Det här är första gången jag skriver ner att han aldrig kommer hem igen. En del av en väntar ju fortfarande.

Jag har inte småbarn som er andra, men en 14 åring är tillräckligt svajig ändå utan att förlora pappa.Det är svårt att veta hur mycket man ska kräva av henne när det gäller skola osv. Hon går ju tyvärr i nian.

Hur man orkar? Det undrar jag också, men jag vet att han skulle bli besviken om jag gav upp och inte tog hand om barnen. Det är det sista jag kan göra för honom.

Caidion: Min sambo dog också oväntat, i kammarflimmer, nyss fyllda 40. Sen fick jag veta att de inte hittat några fel alls. Han hade ett fullt friskt hjärta.
Jag tror också att du varit i chock, man är ju alldeles "luddig" i flera månader, iaf var jag det. Tidvis känns det fortfarande så overkligt att han aldrig kommer hem igen.

Fridafia: Ja, det är både och, med två tonåringar. De fick ju mycket tid tillsammans, men det blir ju aldrig tillräckligt... Det är svårt att veta balansen, men vi kan iaf prata om pappa.
Jag tyckte också att urnsättningen var enormt jobbig, att komma dit och se hans namn där... Det är ju så FEL.

MalinoThomas: Fin blogg, och vilken söt son du har!

Var det likadant för er, att efter begravningen försvann en stor del av dem som ringt och stöttat? Det blev  tyst, och i det läget klarade jag inte av att ringa och "störa" någon. Tur att jag har några vänner som tål en hel del.

Hoppas att allt går bra med flyttar och allt! Kom  ihåg att ta hand om er själva också!

Kram