Unga änkor och änkemän...

Livet är så orättvist. Varför måste allt ont hända, varför måste alla fina människor dö? Min man gick bort i januari 2013 efter ett knappt år med diagnostiserad tjocktarmscancer med metastaser i lever och skelett. Han var min bästa vän, min kärlek vid första ögonkastet. Han var den som alltid förstod mig och den som kompletterade mig. Och jag vet att jag var allt det för honom med. Vi gifte oss i ett anhörigrum utanför den avdelning han låg på och när han dog hade vi varit gifta i nio dagar. Sorgen är så ofattbar och ofantligt hemsk och jag känner mig så fruktansvärt ensam och meningslös utan honom. Han var mitt allt, vi gjorde allt tillsammans, han visste vad jag tänkte, han gjorde mig lycklig. Vad han inte hann få veta är att jag blev gravid av den där ivf-behandlingen jag gjorde dagen innan han dog. Och han kommer aldrig få se vårt barn (bf okt 2013) eller få chansen att vara den fantastiska pappa jag vet att han hade blivit. Jag har skrivit om hela vår historia på candelarias.wordpress.com om någon vill läsa. Jag vill verkligen gärna prata med er som går igenom samma, för det känns som om ingen förstår. (Och hur ska någon kunna, jag förstår det inte ens själv.)

Hej alla,

Jag vet att vi är många unga som har förlorat sin man, fru eller partner. Det finns en grupp på Facebook som heter Vargtimmen. En grupp för dig som har den där sorgen som alltid bara finns där, oavsett vad man gör eller var man är. 

För även om man själv fortfarande lever så minns man rösten och beröringen, allt som delades. Man minns självklarheterna i vardagen och drömmarna som var gemensamma. Och man undrar hur allt hade varit om det inte hade blivit som det blev.
Så står man plötsligt där med den där ensamheten och sorgen som kan vara så svår att förklara.

Kanske kan vi göra det lättare för varandra här, genom att beskriva, prata om, dela. Eller bara genom att läsa andras berättelser och känna igen sig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har saknat någon att prata med som förstår.

Låt mig börja med att berätta min historia.
Jag träffade Jonas på en resa som vi gjorde gemensamt, men från början inte ihop. Han var stark och glad och snäll. Han är mitt enda exempel på kärlek vid första ögonkastet eftersom det var precis då, första gången våra blickar möttes, som jag visste att vi två skulle kunna bli något riktigt fint tillsammans.
Redan innan vi varit tillsammans ett halvår blev han sjuk och fick diagnosen tjocktarmscancer. Tio månader senare var han död.

I början på behandlingen gick det åt rätt håll och vi fick någon form av hopp om att det kanske skulle ordna sig ändå, trots cancer på många ställen i kroppen. Vi planerade mycket för framtiden, förlovade oss, letade efter hus. Jonas klagade väldigt lite på smärtor och ångest även om jag vet att han hade båda delarna ? ofta och intensivt. Och ganska snart visade det sig att det plötsligt vänt. Han blev sämre och sämre och han blev inlagd på sjukhuset. Där gifte vi oss nio dagar innan han dog. Där bestämde vi oss också för att försöka skaffa barn ihop. Det kändes så självklart där och då, att vad som än hände med honom så skulle allt bli lite bättre med ett litet spår kvar av honom här hos mig.
Den näst sista januari placerades ett litet liv inne i mig och dagen efter dog Jonas. Kvar finns jag och vår son.

Vill ni berätta er nu?

Om ni vill, gå till Facebook och sök på Vargtimmen, jag godkänner er självklart.

/Annika - Vargtimmen