Unga änkor och änkemän...
Hej.
Jag hoppar in här och skriver av mig lite, hoppas ingen tar illa vid sig.
För snart 18 månader sen träffade jag min sambo. Hon var, i mina ögon, helt fantastisk och raka motsatsen mot hur jag var. Hon var akademiker jag är en snickare. Hon hatade att sitta still och jag gillade att ta det lite lugnt i soffan. Hon fick mig att göra saker som jag aldrig tänkt på att göra. Hon fick tråkiga saker att bli roliga.
Vi hade ett grymt sexliv och verkligen älskade varandra. Efter att ha varit ihop i kanske 6 månader bestämde vi oss för att vi ville ha barn ihop. Hon var nervös för hur det skulle funka, då hon led av psykisk dålig hälsa.
Jag var den lugna i det hela och försäkra henne om att det inte var någon fara och att vi kommer lösa detta.
Tiden gick barnet växte, vi gjorde saker, åkte till NYC, hon gjorde en klassiker, vi åkte runt och hälsa på vänner och bekant. Vi verkligen njöt av att vara vi två och att se magen växa.
Jag hoppar lite kanske i historien men det är lite rörigt i huvudet.
Beräknat datum var iallafall den sjunde mars. Det skulle dock dröja en vecka till innan våran lilla son ville behaga att komma ut och det är nu som det blir väldigt svart.
Förlossningen blev lite traumatisk, för min del iallafall. Min sambo öppna sig inte fullt ut så till sist fick det bli kejsarsnitt. Än så länge är allt fullt normalt. Allt går bra. Våran son är lite tilltagen men frisknar på sig rätt fort.
Han åker upp på Neontal och så gör jag. Min sambo blir omhändertagen efter snittet och får vila upp sig lite.
Efter att sonen legat på mitt bröst ett tag får jag reda på att min sambo är tillbaka på förlossning och jag går till henne. Vi pratar och skrattar och kan knappt förstå att vi har blivit föräldrar. Hon mår ju sådär efter alla påfrestningar men det är inget onormalt.
Hon får äntligen träffa sin son och har honom på bröstet. Dem är så fina ihop. VARFÖR TAR JAG INTE NÅGOT KORT!!!!!!
Hon mår lite konstigt efter snittet och rullar tillbaka till rummet på förlossningen.
Nu ska vi tydligen till BB och få ett nytt rum och det är nu det bara blir svart.
10 timmar efter att våran son har fötts dör min sambo i en hjärnblödning. En bomb som ingen hade kunnat förutse. Min lycka över att ha fått en son byts ut ögonblickligen mot en sån enorm sorg att jag fortfarande inte känner något förutom mörker i bröstet.
Min sambo blev 25 år gammal eller ja, gammal.
Min son och hans mor delar nu för alltid samma datum hur man än vill se på det.
Hur FAN ska man klara av detta?!
Finns det någon som vet om några grupper man kan prata med om att bearbeta detta?
Jag vill så gärna träffa personer som har genomgått detta att förlora sin älskade alldeles för tidigt.
Jag saknar henne varje dag.