Unga änkor och änkemän...

Min hustru sedan många år, min första riktiga kärlek, dog för ett litet tag sedan, 46 år gammal, efter en kort men fruktansvärd kamp mot lungcancer. Nu är vi en mindre, sargad, familj, jag och barnen. Jag har aldrig, aldrig, aldrig mått så här dåligt. Intellektuellt sett *visste* jag att det här skulle komma och försökte planera och förbereda mig, men hej vad litet det hjälpte.  Intellektuellt sett *vet* jag att sorgen måste få ta sin tid, att hjärna och hjärta inte alls talar med varandra just nu, men inte mår jag bättre för det.  Det är en fruktansvärd känsla att sakna så mycket, känna så litet hopp och *inte kunna göra något åt det*. Jag gör nog allt "rätt", vi har ett bra nätverk av släkt och vänner som gör vad de kan, jag har professionell samtalshjälp, jag talar, tänker och känner mycket, jag låter sorgen komma när den vill utan att ducka för den. Men det hjälper inte, till syvende og sist är jag helt ensam och fullkomligt vettskrämd i det här, och vill inte. Jag vill bara somna och vakna upp när jag mår bättre, om ett år eller så. Men det går ju inte, tyvärr.