Unga änkor och änkemän...

Finns det fler där ute? Jag blev änka för 1,5 år sedan efter att min man dött i en hjärntumör som vi kämpat mot i över 8 år. Vi flyttade tillbaka till Sverige från England för att min man (som var engelsman) tyckte jag och flickorna var tryggare här, att vi skulle få stöd och kunna bygga upp ett liv igen. Han kämpade in i det sista för att ordna så att allt skulle vara så bra som möjligt för oss.
Men jag är så ensam. Jag är tillbaka i min barndomsstad som jag lämnade för nästa tjugo år sedan, jag har inget umgänge, min man var allt jag behövde och min allra bästa vän. Mina tre flickor har gått vidare, kommit in i skolan och fått kompisar. De saknar sitt gamla hemland ibland men känner sig trygga här (så min man hade rätt). Men jag är så otroligt ensam och så olycklig. Varför kan jag inte gå vidare, varför tar det sån tid? Jag har varit förberedd på den här tiden i så många år och ändå är det så otroligt tungt och svårt.
Min man och jag älskade varandra djupt, det känns så orättvist när man tänker på alla skilsmässor...Vi ville bli gamla tillsammans! Men det är inte bara min bästa vän och team mate jag saknar, även mitt gamla liv, ett liv som skulle bli helt annorlunda än detta både för mig och flickorna. Jag saknar den jag var, våra drömmar och den lycka vi hade innan tumören förgjorde allt. Alla säger att jag är ung och att det kommer en dag...de förstår inte hur gammal jag känner mig!
Hur ska jag gå vidare?