Unga änkor och änkemän...

Min älskade underbara pojkvän omkom i en mc olycka för en vecka sedan. I Min värld står tiden stilla medans tiden faktiskt ändå tickar på. Känner sån stress med att gå tillbaka till jobb, skola, börja äta, kunna tänka på något annat än honom, planera det sista farvälet så det blir perfekt och samtidigt undrar jag bara varför det hände! Jag saknar honom så mycket och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag ska, tillsammans med hans pappa, planera begravningen. Det ligger mest på mig då jag stod honom närmast men jag har ingen aning om hur jag ska kunna ge den finaste människa jag någonsin träffat en tillräckligt fin begravning för att hedra honom.

Har någon nått tips angående begravning för sin älskade och hur man själv klarar av det?

Tack så mycket för ditt svar!

Jag funderar på att ha orgel vid in och utgång och spela upp några låtar som betydde mycket för oss och så skulle jag vilja ha lite mer hjälp från hans kompisar, jag kände honom trots allt "bara" ca 2 år. Eller blir det fel att spela vanlig musik i ett kapell?

Kan inte ens föreställa mig hur känslosamma och jobbiga de samtalen måste varit.

Jag hoppas du kommer ha ork och styrka att prata om honom med era barn varje dag, han kommer ju alltid finnas med er och du kanske kan hjälpa barnen samtidigt som det kanske hjälper dig att prata om honom och hålla minnet vid liv.

Min dotter (från ett tidigare förhållande) är 6 år och dom var bästa vänner. Hon har nästan tapetserat sitt rum med bilder på honom och häromdagen sa hon "mamma jag tänkte att jag kan prata högt till R för då tror jag att han hör mig även om han ligger uppe på molnen och slappar". Mitt hjärta brast men jag tror hon har rätt, framförallt lever hans minne kvar ju mer vi pratar om honom och minns honom.

Hittills har jag bara varit katastrofalt ledsen men nu börjar jag typ få en känsla av att jag behöver fly. Har hört att sorgen går i vågor för att man ska klara av det. Lite jobbigt med tanke på att jag fortfarande har en begravning att planera men hjärnan stänger bara av.

Vi hade aldrig pratat om begravning så men jag minns att han sa nån gång på skämt att han borde ha livförsäkring med tanke på hojen och corvetten. Då skrattade jag bara och sa nått i stil med "skärp dig, du ska ingenstans!" Kommer även ihåg att han snabbt nämnde att om något hände honom skulle han vilja att jag försökte gå vidare och inte levde ensam. Jag förstår tanken, jag hade inte heller velat att han skulle leva ensam resten av livet men nu när man står här ensam kvar så känns tanken på att gå vidare rent av löjlig. Vem skulle kunna ta hans plats? Vi hade planerat resten av vårt liv tillsammans och nu har man ingenting.