Sade skrev 2015-09-09 21:35:03 följande:
Eftersom vi visste att han skulle dö kunde vi planera hans begravning tillsammans. Kändes så fruktansvärt hemskt att sitta där med anteckningsblocket och skriva ner hans önskemål. Hela den sista tiden var fruktansvärd men såhär efteråt känns det ändå skönt att vi kunde ta farväl av varandra och säga allt som vi ville säga till varandra medan vi fortfarande hade chansen.
Jag är sjukskriven. Klarar inte av att jobba nu.
Förutom saknaden är min absolut största sorg att barnen måste växa upp utan sin pappa och att de inte ens kommer att komma ihåg honom. Så orättvist mot barnen!
Kan inte ens föreställa mig hur känslosamma och jobbiga de samtalen måste varit.
Jag hoppas du kommer ha ork och styrka att prata om honom med era barn varje dag, han kommer ju alltid finnas med er och du kanske kan hjälpa barnen samtidigt som det kanske hjälper dig att prata om honom och hålla minnet vid liv.
Min dotter (från ett tidigare förhållande) är 6 år och dom var bästa vänner. Hon har nästan tapetserat sitt rum med bilder på honom och häromdagen sa hon "mamma jag tänkte att jag kan prata högt till R för då tror jag att han hör mig även om han ligger uppe på molnen och slappar". Mitt hjärta brast men jag tror hon har rätt, framförallt lever hans minne kvar ju mer vi pratar om honom och minns honom.
Hittills har jag bara varit katastrofalt ledsen men nu börjar jag typ få en känsla av att jag behöver fly. Har hört att sorgen går i vågor för att man ska klara av det. Lite jobbigt med tanke på att jag fortfarande har en begravning att planera men hjärnan stänger bara av.
Vi hade aldrig pratat om begravning så men jag minns att han sa nån gång på skämt att han borde ha livförsäkring med tanke på hojen och corvetten. Då skrattade jag bara och sa nått i stil med "skärp dig, du ska ingenstans!" Kommer även ihåg att han snabbt nämnde att om något hände honom skulle han vilja att jag försökte gå vidare och inte levde ensam. Jag förstår tanken, jag hade inte heller velat att han skulle leva ensam resten av livet men nu när man står här ensam kvar så känns tanken på att gå vidare rent av löjlig. Vem skulle kunna ta hans plats? Vi hade planerat resten av vårt liv tillsammans och nu har man ingenting.