Unga änkor och änkemän...

Min sambo omkom i en trafikolycka för 6 månader sedan. Ett helt halvår. Redan.
Hur man tar sig igenom det vet jag inte, men tydligen har jag ju lyckats överleva
dessa månader.
Jag har inte (än) en ända gång eller minsta lilla stund känt av det som kallas lycka.
Det jag kände varenda dag förut, varje stund.

Jag förlorade min trygghet, kärlek och bästa vän.
Man kan inte gå runt för det finns inga genvägar, man måste ta sig igenom.

Vissa dagar känns en smula lättare,jag kan le & skratta och känna att någonstans
är han fortfarande med oss, mig och min dotter. Men jag önskar det vore som förut.
 
 

Senast jag skrev här var 19/9-13, då hade min värld rasat samman och jag blir så ledsen av att läsa det jag själv och ni andra här skrivit. För mig har det gått över 3år sedan min fina då drogs iväg för tidigt och lämnade jordelivet.

Det är så många stadier vi efterlevande tvingas gå igenom, och jag satt fast i en chock i ett flertal veckor då jag fortfarande inte minns vad jag gjorde. Jag existerade nog bara.

Jag tog hjälp nästan direkt då jag var i desperat behov av att hålla huvudet ovanför ytan och komma tillbaka till en vardag och kämpa mig vidare, gick till en sk krispsykolog som hjälpte mig.

Med tiden träffade jag en ny man och tack vare att han viljat vara så insatt och förstående, låter mig sörja, må dåligt, vara ledsen, rasa samman, torka mina tårar, så har det fungerat.

Vilka vändningar livet kan ta, jag hoppas att ni andra idag står på benen, har en fungerande vardag, tar vara på er själva och era små ni som har <3

Ni har chansen att leva, ta vara på den <3

Jag började på en alphakurs genom kyrkan. Gick som sagt till kris psykolog. Satt hemma själv, lyssnade på de mest sorgliga låtarna jag kunde hitta, satt i ett hörn och grät flera ggr om dagen, träffade min familj, försökte träffa vänner ibland, hittade på roliga saker med min dotter, listan kan göras lång.

Fundera på vad som kan hjälpa just dig att bearbeta för att försöka få vardagen att flyta på men samtidigt ha en mening i det så man inte bara låter tiden gå för att gå.. vägen är lång, men du Du kommer klara detta <3