Ramadhan
Assalamu alaikum till mina systrar (och bröder) i islam.
Vi har nu kommit en bit in på fastan, men jag ger snart upp.
Är dibetiker sedan 98, och innan jag fick min dotter (alhamdulliallah) så har jag fastat under ramadan sedan den dag då jag läste mina första rader i koranen.
Min dotter föddes förra året, vilket gjorde att jag tyvärr inte kunde fasta förra året pga avslag och dyl. Tyvärr tog jag heller inte igen de förlorade dagarna som man ska utan fastade "lite då och då".
Detta året har jag försökt att fasta.
Varje kväll så tänker jag att jag ska fasta, jag stiger upp för att äta frukost och förbereda mig för fastan. Tar mitt insulin som jag ska. Eftersom jag är rökare *skäms* så har det jobbigaste de andra åren varit att jag har abstinenser efter nikotin samt haft svårt för att klara av mitt jobb (USK) utan vatten.
Men detta året klarar jag inte fasta. Efter otaliga försök (plus vätskebrist som gjorde mig sängliggandes i två dagar och en viktuppgång på 5kg!) så är jag nära att ge upp. Min diabetes är fel och pga att den är fel så är mitt humör fruktansvärt. Både man och dotter flyr när jag kommer ibland.
Nu frågar jag er som opartiska (sambon tycker jag ska fortsätta försöka eftersom jag klarat det de andra åren) om ni anser att jag ska fortsätta försöka, eller om det är ok att jag ger upp. Vill inte försöka längre utan vill vänta till nästa år då inshallah min diabetes enbart är tablettbehandlad och således mer lättskött, men känns som att jag är egoistisk som tänker på detta "lätta" vis och "ursäktar mig fri" med min sjukdom...
Långt och förvirrande inlägg