Vad tycker ni är jobbigt med bonusbarn?

Hej hopp
Jag hade bonusbarn förut, med mitt ex, som hade tre döttrar.
Jag tyckte det var SKITJOBBIGT att de hade en klar bild av hur vuxna kvinnor borde vara, eftersom deras mamma var på ett visst sätt. Det skar sig regält i hur bilden av mig själv såg ut, och av den jag ville vara.
Den ena dottern var en riktig besserwisser med för den delen, vilket också tröttade ut tålamodet.
Hon var verkligen lillgammal, eftersom hennes mor inte mådde helt bra och hon därför behövde få kontroll över allt hon gjorde. Det blev riktigt irriterande i längden dock, även fastän hon inte menade någonting illa.

Anna

Inga fler med åsikter?

Skulle jag vara detaljerad hade det tagit slut på tecken i cybervärlden så jag kan nämna i korta drag:

Jag gillar inte min sambos barn sedan innan.

Han är så långt ifrån det jag skulle skapat själv, dessutom verkar det blivit något fel i genetiken med kraftiga ADHD-drag vilket naturligtvis föräldrarna slår helt ifrån sig (i svaga stunder är de helt inne på mitt spår men sedan vänder det tvärt då barnet kommer till sans igen, då är problemen som bortblåsta, suck...)

Han "kan" inte göra något själv för han är van att föräldrarna gör det åt honom (fattar väl jag med att det är föräldrarna sfel till en början men grabben är tillräckligt gammal att förstå det och spelar på det så tro mig han är medskyldig)

Han lyssnar inte, han HÖR, men han lyssnar inte (manligt fenomen?

Han "glömmer" saker (tråkiga saker då naturligtvis, sånt som är jobbigt och han VET att hans föräldrar gör åt honom istället, självklart tar det dagar, veckor, MÅNADER innan det görs såvida inte jag får ett utbrott )

Han tar sig friheten att väcka alla andra för att han inte "kan" sova (det kaninte vuxna heller göra ifall man går upp varje gång man får en kort vakenperiod på natten)

Han har inte uppfostrats till att förstå att hans åsikter är värda lika mycket som föräldrarnas utan tycker PRECIIIIIIIIIIIIIIIS som de, talar deras språk, använder exakt deras meningsuppbyggnader, lyssnar på exakt samma musik, är en copycat rakt av.

Är kräsen i maten, klagar ALLTID och äter aldrig upp det han tar till sig även ifall jag säger till honom att inte lägga mer på tallriken än han tror sig äta upp, ligger det en pytteportion äter han inte upp det heller

Tappar bort allt, hade inte huvudet suttit fast hade det liggat i ett dike någonstans)

Han är klängig och närgången, anser isg ha rätten att ha all uppmärkasamhet riktad mot sig, vare sig det är negativ eller positiv, bara all aser HONOM och inget annat

Han kallar andras saker för sina, det stör IHJÄL mig.
Det är min och sambons hund, det är mitt hus, det är min gamla mobiltelefon han får låna, TV:n är min som han får låna, så även videon och spelen, DVD-filmerna och CD-skivorna, det är sambons bil den ena och den andra är min, bägge cyklarna är mina som han får använda. Han får låna hur mycket han vill men SNÄLLA, det är inte "DINA" för det, hur svårt kan det VARA???!!!

Han söker ALLTID bekräftelser på saker jag vet att han vet, som han dessutom VET att jag vet att han vet (hängde ni med;-?)) eftersom det är jag som lärt honom. Han ställer en bekräftande fråga, typ "loomis är väl ett fristående företag, det tillhör inte Securitas längre va?" fast jag EN TIMME innan berättade att loomis numera är ett fristående företag ochinte längre tillhör securitas, precis som jag GÖMT det då eller?
Och jag svarar, som vanligt, "varför frågar du saker som du redan vet svaret på, varför känner du att du behöver den bekräftelsen?"
Han har en tävling med sig själv på något sätt, han tror att han är mer värd ifall han har "koll" istället för att bara vara barn och ha skoj vilket vi talat om mååååååååånga gånger...

...japp, det är en del av de saker som jag stör mig på hos det barnet.

Detta var en del av de "rumsrena" exemplena, det finns en hel del diagnosexempel jag skulle kunna dra upp men det är isf mer försvarbart.
Mestadels beror hans sätt att vara på på uppfostran och personligheten kan man dessvärre inte göra så mycket åt.

Är glad för andras skull ifall de fått "bonus"barn som iten bara går dem på nerverna utan faktiskt tillför något gott också, här är det dessvärre inte så.

Och jag har hållt mig relativt rumsren som jag skrev innan, jag känner flera barn i hans ålder (snart10) och han skiljer sig från mängden, tro mig.

Lever med Bonus barn nu och har gjort i mitt förra förhållande med.
Men som det är just nu ...
han visar ingen respekt alls för mig.
Han äter allt utan att fråga(för det har vi som regel här hemma) och om han äter upp mitt godis ljuger han o säger att han bara tex tog två o att det andra har åkt ur påsen och pappan tror honom:(.
Han vill inte bo hos oss men anv oss som en sängplats för att umgås med kompisarna.
Han skiter i att ta upp kläder o godis o dyl efter sig(han får inget skäll av pappa).
Han vill inte vara hos oss pga min dotter:(.
Han hjälper aldrig till med något hushålls arbete alls här hemma o ber jag honom glömmer han bort det på 2 röda sekunder:(.
Han påstår om jag går på honom ang att äta på andras saker men så har inte jag o pappa haft det förut dvs han vägrar acceptera reglerna här hemma:(.
Han säger aldrig till innan han kommer men han förväntar sig att det ska finnas mat till honom när han kommer:(

Och han ska vara 14år....vad säger man????

mina fd bonus barn har jag en nära rellation med fortfarande var deras bonus i över 6år och jag älskar dem som mina egna barn .Dock hade vi visst problem där oxå.

Papporna skämmer bort o gör sina barn till guld de gör aldrig något för det är alla andras fel:(

Jag tycker inte om ett av mina bonusbarn...
Han är 5 år retas, slåss, sparkas tycker att han är bäst på allt osv gör livet surt för oss andra, och så har han lika elaka ögon som sin mamma.
Han har en lillebror som är 1 1/2 som det funkar bra med.

Jag har två barn 5 och 7 år som jag har lärt att man ska respektera andra, man ska göra mot andra som man vill att andra ska göra mot en själv, och dom kör stenhårt med det.

Alltså vara trevlig, man kan busa stoja och kivas men inte gör illa varandra. Slår man någon ska man vara beredd på att den andra slår tillbaka men det förstår inte mitt bonusbarn, han tycker att det är ok att gå runt o slåss men om nån ger tillbaka så gråter han och det är såå synd om honom och hans pappa tycker att det är mina barns fel och dom får skäll för allt även om det inte har varit deras fel som det även är ibland, mina barn är inte heller änglar men dom ger igen..

Låter kanske som om det är som det ska vara i en barnfamilj, men tro mig det är inget roligt att ha honom här, bråk heeela tiden, han är bäst, han gråter lite och pappa är där och tror på allt han säger, inte tar reda på fakta hur det har gått till, höra från två håll, tro att sitt barn är en ängel som inte kan göra något dumt!!

Jag kan inte säga att jag tycker om min bonusbarn men inte heller att jag ogilar henne. Min relation till henne(man kan säga) mer eller mindre neitralt.
Hon slänger kläder på golvet då ber jag henne plocka den, ställer sin glas på bord - då får hon ta det undan i diskmaskin.
äter för mycket godis? Men om det ok för hennes föräldrar varför inte? Jag är bara glad att mina barns tänder är i bättre kondition.
Om godis och sånt har jag pratat med min sambo - det hjälpte inte, då hade jag en lång samtal med mina barn och förklarade till dem att min bonus har sin mamma och pappa och de bestämmer över henne, samtidigt bestämmer jag över er - mina barn. Och om jag tycker att det är mycket söt det är helt enkelt gäller att sätta gränser för dem du bryr om verkligen.
Jag hon kanske frästar dem, men inte mera. Mina barn vet att myket godis och sött blir ingen njuta av, dem vet att om man är uppe sen på kvällarna, då är det svårt att stiga upp nästa dag.
Och vet ni vad min sambo faktiskt blev mer föräldrarmedveten än tidigare. Min bonus går till sängen samma tid som mina barn nuförtiden, hon ser dem hon gör samma som mina barn. Pappan ger mindre godis till henne nummera. Jag vet inte vad gör att det blir lättare att hantera situation med varje dag, kanske att vi blir en familji vänjer sig till samma saker till varandra och mer tolleranta och lojala mot varandra. Tar mer ansvar. Och när man gör det tillsammans då flytter allt så bra.
En sak till jag slutade att se i min bonus hennes mamma, hon har ingenting att göra med min familji, hon får inte vara ens i mina tankar.
En gammal kvinna sa till mig. Att men och kvinnor accepterar sina bonusar på annorlunda sätt. men ser i sina bonusar del av sin alskade kvinna(vilket ar bra), men vi kvinnor pomminas ständig av bonusar om deras mamma dvs om manens fd. Och sådant måste vi släppa bara...annars saken blir inte bättre.
PS. ursäkta mig om ingen perfekt svenska
En sak till

Jobbigt att inte få ha dem hos mig varje dag...

Saknar dem när de åker hem till sin mamma...

Att inte få fira varje födelsedag och julafton med dem...

Det som är jobbigt med mina bonusbarn är deras mesiga pappa
För barnen gör som barn gör... inte ett jävla skit... eftersom deras pappa inte vill "stöta sig" med dom och begära att de kanske tömmer diskmaskinen, städar sina rum, plockar undan efter maten och annat som man faktiskt kan begära av tonåringar.
Sist de var hos oss bad vi den ena städa sitt rum (tjej) och det resulterade i totalt sammanbrott för att vi är elakast i världen och ingen älskar henne och hon får slita varje dag...
Och den andra hade suttit vid datorn varje vaken timma, nätterna igenom, i en veckas tid och vi bad att han gick ut ur sitt rum en stund och att han skulle sluta upp på nätterna och röja runt i köket så han väcker halva huset. Det slutade med stor katastrof, vi är elakast i världen, ingen älskar honom och han sprang hem till sin mamma.

Hade det varit lite mer konsekvens i våra regler (och inte bara ett "nu jäklar"-ryck från pappan) så är jag säker på att det hade gått smidigare. Dessutom förstår jag inte hur frånskilda föräldrar kan tillåta att barnen "rymmer" till den andra föräldern bara för att det blir lite jobbigt på ett ställe. Det är bland det jävligast jag vet och håller på att spräcka blodkärl varje gång.

Jag tycker det är jobbigt för att barnet är min killes och hans ex. De var inte ihop när han föddes, utan jag o killen var ihop. Uscha.

Att alltid vara tvungen att planera familjeaktiviteter, semestrar, jul, midsommar o.s.v. tillsammans med biomamman, som i sin tur också har bonusar. Så hon måste planera utgående från hennes nyas ex... Och eftersom jag bara har barn med min man så hamnar vi sist eftersom jag inte har något ex att ta hänsyn till...