Men vad är ett personligt hem då?

Läser med förundran tråden där man ojar sig över grå divansoffor med lila kuddar, IKEA, panelgardiner och gröna lurvmattor. Det är tydligen inte personligt. Så nu är min nyfikenhet väckt - vad menar ni med "personliga" hem och måste ett hem vara alltigenom "personligt"?

När jag tänker på "personligt" hem så tänker jag att inredningen ska passa personerna som bor där och vara vald av dem själva. Jag tänker också på personliga föremål som fotografier, barnteckningar och reseminnen och på föremål som av någon anledning är kära för de som bor i hemmet.
Om man nu som exempel gillar grått, älskar att halvligga i framför TV:n, trivs när det inte är allt för plottrigt och gärna har rena golvytor så att barnen kan springa runt - blir hemmet då inte personligt om man inreder efter hur man är och vill leva? Jag kan inte tycka det och undrar ärligt hur ni menar, ni som påstår att bla. gråa divansoffor per definition är smaklösa och opersonliga. Gillar man färger köper man en röd soffa och visar sin personlighet, gillar man grått köper man en grå soffa och visar då INTE sin personlighet ..? Det känns som en logisk miss någonstans.
Är man gästfri och vill ha ett tåligt hem där barn kan härja och gäster spilla, då är IKEA utmärkt. Kanske inte för kvaliténs skull, men för priser som innebär att det faktiskt "bara" är att köpa en ny matta om det behövs. Dessutom är deras serier ofta möjliga att komplettera i efterhand (om EN byrå pajar) och klädslar går ofta att tvätta och byta ut. Jag tycker att sådant känns personligt och välkomnande hos andra, piler jag är det ingen fara.

Jag kan snarare känna att en del hem känns lite "överstylade" när de framhålls som "personliga" (som en del av de länkade i andra tråden). Där har någon verkligen tänkt till för att få varje detalj rätt, och för mig känns det inte så hemlikt. Visst är grå divansoffor vanliga, men därför också lätta att få tag på i olika mått, textilier och prisklasser. Alla tycker inte att det är så viktigt att vara speciell att man lägger ett helt år på att leta efter exakt rätt soffa i en "personlig" färg och form som för tillfället är omodern och svår att hitta. Är man i en ålder då många köper ny bostad är det ju naturligt att "alla" gör om, och gör man om påverkas man ju av att utbudet i affärerna skiftar beroende på mode. Jag kan väl snarare tänka att det visst kan vara personligt att ha som alla andra - ungefär "jag vet att den här soffan finns hos flera vi känner, men det struntar jag i för jag tycker om den!" Jag undrar mer över folk som inte kan tänka sig att ha lika som någon annan.

Och hem förändras ju ständigt och inredning är oftast en process. I alla fall jag spikar inte alltid upp tavlor så fort jag ställt soffan tillrätta och gardinerna kan jag behöva fundera på ett tag innan jag vet vad jag vill ha. Har en familj precis gjort om ser det kanske lite kalt ut ett tag, innan de hunnit bestämma vad de ska ha på väggarna och innan de hunnit skaffa alla detaljer. DET är väl personlighet om något, att man låter hemmet "fyllas på" med sådant man gillar, snarare än att allt är klart när man bjuder in vännerna på en första titt.