Operation av framfall

Hej!

Läser tråd på tråd på tråd.

Orolig för att jag har framfall och mår så jäkla dåligt.

Var 8 månader sedan jag födde mitt andra barn, en okomplicerad förlossning och sydde bara något enstaka stygn. Nu har jag senaste dagarna känt en liten boll i bakre väggen som liksom täpper för hålet (ingenting är ute) och jag har haft problem med att tömma tarmen (eller åtminstone inbillar jag mig det) plus kissat mycket oftare än vanligt...(det sistnämnda blivit något bättre)

Var på en extra koll hos min BM och hon bekräftade att en liten del av bakre väggen buktade in lite men det var inget framfall och inte heller kunde hon se något i främre väggen och livmodern låg bra till. Hon konstaterade knip knip knip. Jag har dock svårt att släppa det och bokat tid till gyn, väntar bara på att få veta när. Känner ju den där bollen, ingen tyngdkänsla dock men svårigheter att tömma tarmen kvarstår. Jag är så orolig och otroligt påverkad av detta på ett jobbigt sätt...

Zinnia: Hur känner du av ditt framfall? Speciella tider eller alltid? Hur känns det för dig när du inte riktigt kan tömma tarmen (ursäkta privata frågor du behöver inte svara om du inte vill!) och när du hjälper till är det långt in du måste hjälpa till med ett finger eller brukar den där "fickan" ligga ganska nära öppningen?

Som sagt, du behöver inte svara men har ingen annan som jag kan ställa sådana frågor till så jag testar

För mig så har jag ju ingen tyngdkänsla, inget som håller på att "ramla ut" och när jag bajsar så vet jag ju inte om jag inbillar mig eller om jag faktiskt har svårt att tömma tarmen. Känner där inne men kan som inte hjälpa till då inget mer kommer ut känner inget som ligger kvar, djupare än en fingerlängd KAN jag ju inte gå och då borde ju avföringen inte sitta i någon "framfallsficka" om den nu sitter fast? 

För mig är det jobbigaste egentligen att jag läser så jäkla mycket, googlar hela tiden och kan inte tänka på nått annat. Om jag bara skulle få skingra tankarna kanske alla dessa symptom skulle klinga av...och sen att jag vill ha ett faktiskt besked från en gynekolog och här där jag bor har jag ingen aning om hur länge det tar tills dess.

Jag ringde in och sköterskan skrev upp mina besvär och hur jag kände sedan skickas en såkallad internremiss och läkarna avgör hur pass snabbt jag bör komma så nästa vecka får jag en tid när jag ringer tillbaka. Jag vill ju bara träffa någon som kan antingen avfärda eller bekräfta mina tankar för just nu oroar jag mig konstant och känner efter hela tiden vilket är otroligt påfrestande.

Hur var det, hade du fått tid för operation? Hur känner du inför allt detta och med barn hemma som också kräver mycket tid och uppmärksamhet?