Hur "hälsar du" vid graven?

Jag pratar eller tänker på det jag vill säga till personen. Ibland har jag lämnat en teckning, en blomma, ljus eller någon prydnad. Det beror på varför jag gått dit. Allhelgona tänder jag självklart ljus men pryder med en vacker pumpa också!

Jag har en son som dog i magen, när jag är vid hans grav så "pratar" jag nog inte med honom, mer att jag vårdar hans plats...
planterar blommor och pysslar runt omkring...
men jag har aldrig känt mig bekväm med att "prata" med graven....
mer att jag tar en stund och bara ägnar mig åt att tänka på honom...

Jag pratar nog lite med Emilia när jag är vid hennes grav. Lite småprat bara. Hej och att det ser fint ut med blommorna eller att det är dags att sätt ljung snart osv. Nu när Emilia fått en lillasyster så är hon alltid med och då pratar jag mer med henne. Om att vi ska sätt blommor, vattna eller tända ljus. Och så säger vi alltid hejdå och vinkar. Vid andra gravar pratar jag nog inte så mycket, jag kan säga hej mormor och morfar men sedan blir det tyst.

Tror inte att Emilia hör mig alls eller vet att jag är där utan det är mer för min skull tror jag. Så att det blir lite mer familjärt och otvunget. Det händer att jag klappar gravstenen men inte så ofta, tänder ljus gör vi på vinterhalvåret. Det viktigaste är den dagliga skötseln. Att se till så att det är fint hela tiden.

Vet att det är knäppt men jag säger till och med att jag ska till graven och hälsa så M. Nu är det 17 år sedan jag förlorade min älskade så besöken har tunnats ut men det går i vågor efter behov. I början tillbringade jag timmas vid hans grav varje dag. La mig på en filt jämte honom, som om vi låg sida vid sida ( med lite höjdskillnad då förstås). Hade batteridriven radio med mig och så låg vi där och lyssnade på musik tillsammans timmar i sträck. Jag förde långa samtal med honom i mitt huvud, jag saknade honom så oerhört och hade svårt att tänka mig att leva vidare ensam. Jag lyckades gå vidare till slut men det är först för ett år sedan som jag hittat en man som jag kan älska lika helhjärtat och lika starkt som min M. Alltid lagt blommor, pysslat på graven, stenar plockade på våra favoritställen vid havet, lyktor mm. Graven blev livsviktig för mig, nu är jag inte där så ofta längre, jag har förstått att han finns med mig ändå i allt jag gör. Jag för fortfarande inre samtal med honom, han var och kommer alltid vara mitt bollplank.

Oj, vad fint!

min bror omkom för ca 1 och ett halvt år sen och det värsta är att jag går mest till graven bara för synsk skull,går mest för att min mamma och mina systrar gör det för att det känns som det e nåt man bör göra,det värsta är att ibland har jag till och med ljugit och sagt att jag varit där trots att jag inte gjort det, kan bara försvara mig med att jag känner inte alls av honom där, vet att han finns runt mig där jag e pratar mest med honom hemma.

glömde säga att en stor orsak till att jag undviker graven e även den att går man dit så blir det alltför verkligt om ni förstår vad jag menar

Kan förstå det. Vad underligt att det är så olika hur man känner.

Jag pratar med den döda liksom i huvudet, som tankeöverföring. Min man kan inte gå på kyrkogårdar, han ryser även om det är 30 grader varmt. han kan inte åka och besöka sin mammas grav, fast det är över 20 år sedan nu. Alla är vi olika.

Jag pratar också med mina nära som har gått bort via tankeöverföring. De pratar tillbaka med mig. Kanske för att man kände de så väl så man vet vad de hade svarat. Men ofta säger de till mig att de har det bra och att jag inte ska gråta utan leva livet fullt ut. Ivid graven så säger jag alltid hej hej och småpratar lite och hejdå när jag går. Men de finns närmast mig i tankens värld.

Min bästa vän gick bort för ca ett år sedan och jag småpratar alltid men henne när jag är vid hennes grav. Ibland högt, ibland i tankarna. Jag säger alltid hejdå och skickar en slängkyss mot stenen. Det är mitt sätt att hantera min sorg.
Jag har också undvikit graven mkt, det gör ont att vara där, se hennes namn på graven och dagen hon dog. Sorgen och saknaden blir så total och enorm då.

En av mina bästa kompisar dog för över tre år sedan, när jag är till hennes grav brukar jag säga "Hej vännen" och "Hej då" högt, resten av samtalen med henne gör jag i huvudet. Brukar ta på stenen ibland.

Är dock inte där så ofta som jag skulle vilja. Behöver jag prata med henne ändå så tror jag att hon är i närheten hela tiden, men ibland kan det kännas skönt att åka till graven. Kan kännas närmare, på något sätt.