Jag avlivade min 8 åriga katt i fredes och har redan fått förfrågningar när jag skaffar ny..

Jag förlorade min katt för ett år sedan. Hon blev visserligen inte mer än tre och ett halvt varav tre år i vår vård. Hon var så traumatiserad när vi fick henne att jag fick jobba stenhårt med henne i ett halvår för att få henne att lita på mig och andra och sluta bitas och klösas. Jag sörjer min älskade katt fortfarande och jag gråter faktiskt till och från över henne.

Men vi fick hem en kattunge bara en vecka efter att min älskade goseplutt hade avlivats. Hon har aldrig någonsin kunnat ta den andra kattens plats men för mig blev det en räddning eftersom jag hade något att koncentrera mig på. Något som hjälpte mig att sörja. Alla fungerar inte så här, långt ifrån!

Säg ifrån, berätta att du inte vill ha en ny katt just nu. Att man kan sörja en katt lika mycket som en hund eller vilken annan familjemedlem som helst.

Rokka Jill skrev 2009-08-25 17:09:12 följande:

Jag beklagar sorgen, förstår att det känns väldigt tungt nu. Det är hemskt att mista en katt i förtid, vad hände din katt?

Jag tror inte folk nödvändigtvis menar något illa eller på något vis förringar din sorg när de frågar om/när du skall skaffa en ny katt, varje människas sorg är annorlunda och jag vet att många människor (mig inkluderad) helst skaffar ett nytt husdjur så fort som möjligt efter att ett annat dött eftersom tomheten annars är alltför plågsam att stå ut med. Inte för att den nya katten på något vis kan ersätta den bortgångna katten, utan för att slippa att ständigt bli påmind om hur tomt det är och ett behov att fokusera på en annan liten individ. En person skrev något klokt som fastnade hos mig: "Man skall inte tänka på det som att man skaffar en NY katt, man skaffar en TILL katt - det är en viktig skillnad."

Förresten, bara ett litet tips till.
Jag gjorde en fotobok med foton och utdrag ur min blogg där jag skrivit om min kisse. Den kan jag plocka fram när jag känner att sorgen sätter i och där kan jag titta på henne och läsa om hennes små hyss och det hjälper i alla fall mig!

Jag förstår precis hur du känner dig. Jag hade en hund tillsammans med mitt ex som vi avlivade förra hösten. Han blev 11 år. Typ en kvart efter att han somnat in fick vi frågan om när vi skulle skaffa en ny hund. Det verkar som att djur (katter som hundar, men jag tror att det är vanligare att kattägare får den här frågan tyvärr) i mångas ögon är så utbytbara, att det liksom inte spelar någon roll. Det är ju en familjemedlem som man har varit tvungen att låta somna in, det beslutet är jättetungt och sorgen efteråt kan ta lång tid! Själv har jag en liten hund sedan innan, men mitt ex kommer nog inte köpa en ny hund på flera år.

Jag tycker att det är osmakligt att ställa den frågan, och jag undrar lite varför man gör det.

Beklagar din sorg hur som helst!

Min upplevelse är att många djurägare tycker att det blir så tomt efter att deras djur gått bort att de faktiskt genast köper en ny valp eller kattunge. Jag tror ingen ställer frågan för att vara taskig på något sätt utan för att visa intresse, visa att man förstår att personen ifråga väldigt gärna vill ha husdjur. Det hade väl ändå varit värre om de sagt "gud vad skönt, nu blir du lite mera fri när du inte har djur att ta hand om "

De allra flesta som förlorar sina barn försöker ju också få fler barn om de har möjlighet. Skillnaden är väl att det tar längre tid och därför frågar inte folk. Ett nytt husdjur kan man få fort och jag tycker inte att det är helt orimligt att anta att den djurkäre personen önskar sig ett djur till.

jag förstår alldeles precis.. jag fick avliva min kelgris när hon var 7.. det är 6 månader sen.. ganska precis.. jag gjorde en liten minnesruna, eller vad man ska kunna kalla det för, på bloggen på min hemsida.. gick in o tittade där nu o givetvis börjar ju ögonen tåras ganska kvickt... jag bestämde mig för att även om/att jag visste jag skulle hämta hem en ny katt så bestämde jag mig för att inte göra det de första veckorna.. utan just låta mig sörja henne.. inte ersätta henne med en ny.. nu har jag en annan fåntratt till kelgris.. henne hämtade jag för ca fyra månader sedan.. men jag kan fortfarande känna saknad efter mimmi.. ett till sätt som jag minns henne med är att jag har bild av henne som min visningsbild.. på det sättet är hon med mig lite varstanns.. jag tog en massa bilder på henne.. så jag skulle vara säker på att jag hade den perfekta bilden sen.. men jag har inte klarat av att framkalla rullarna än.. att sörja tar tid.. låt ingen annan ta det ifrån dig. alla fäster sig olika vid olika djur, o de som inte fäster sig så på djupet förstår inte vad det betyder för andra.. kan inte se att det blir en familjemeddlem för andra.. jag håller med vad tidigare sagts.. stå på dig.. säg att du sörjer din katt o förstår de inte så är det deras problem.. du skulle trots allt inte tjata om ngn skulle skaffa ett nytt barn en vecka efter ngns bortgång.. man måste för tusan få sörja i sin egen takt.

Hej förlåt att jag inte har skrivit..
Katten min hade diabetes.. Ganska sent skede.. Var med henne hos en annan veterinär för "min" hade semesterstängt(!)


Jag har läst varenda svar här.

Zaria.. Om du inte tycker frågan är konstig, ja då talar det för dig. Men jag blev illa berörd.
Jag till skillnad från dig HADE BARA denna katten, inget annat djur till..

Rokka Jill skrev 2009-08-27 08:25:11 följande:

Avlivade min 20-åriga katt i början av veckan. Det var rätt sak att göra, men vad jag saknar honom. Ser honom i ögonvrån ibland.

Har inte berättat detta för någon utomstående ännu, så jag har inte fått några dumma kommentarer, men folk har tidigare varit lite oförstående över att vi har avstått från resor eftersom vi inte har velat sätta honom på kattpensionat. Han har inte riktigt trivts när han har varit på sådana, bilresan dit har varit påfrestande för honom och i och med hans höga ålder tyckte vi det var rätt att låta honom ta det lugnt hemma.
"Han är ju bara en katt".