Vi med upprepade missfall som följs åt: Part 4

Tackar för länken!

Ja, här händer inte mycket.
Går in i v.22 på måndag. tiden bara rusar fram.

Imorgon ska jag på anställningsintervju, hade tänkt att jobba så länge som möjligt i graviditeten, men så blev jag arbetslös efter semestern. =(

Jag tänker dock göra en riktig fuling och dölja magen så gott det går på intervjun, annars kan jag nog vinka hejdå till jobbet, och jag har ingen a-kassa just nu så vi MÅSTE ha en till inkomst.

Så ni får gärna hålla tummarna för mig imorgon!

Hej tjejer!

Här inne är det verkligen tyst...

Igår gick jag in i v.26, och allt har gått fortsatt bra, men nu har jag fått en ny noja.

Jag självbehandlande ju med Albyl Minor i början av graviditeten, innan Innohep sattes in, och nu oroar jag mig för att bebisen kanske har tagit skada av det? Vad tror ni?
Jag tog ju väldigt väldigt lite, bara 1/4 tablett om dagen, och små doser ska ju inte ha någon inverkan... Usch, tänk om det blir galet nu..

Usch, jag beklagar verkligen. Vet precis hur det är. Det ända som kanske kan ge lite hopp är att du nu har rätt till utredning. En klen tröst, jag vet...

Hej Oliven!

Beklagar dina missfall, det är jättejobbigt, jag vet. Och känner så igen mig när du skriver hur man ska våga prova igen.

Jag kan berätta min historia.
Jag och min sambo har en gemensam son på 2,5 år och vi ville gärna ha syskon tätt inpå till honom.
Vi började väl försöka lite när sonen var ca 6 månader, kanske lite äldre. Och att bli gravid har vi då inga problem med, men tyvärr har ingen velat stanna kvar i magen.

Jag har haft 4 MF och ett MA under dessa 2 år. Dock har jag inte gått på utredning, vi fick tid till utredning men i samma veva flyttade vi till en annan stad 25 mil bort och då kunde de inte remittera till det nya sjukhuset, utan jag fick veta att jag skulle få börja om från början med alla papper etc.

Kände då bara att, nej, jag skiter i det här. Det är ju så oerhört psykiskt påfrestande också så man orkar ju inte hur mycket som helst.

Så i april i år fick jag återigen plus på stickan, men gladdes knappt åt det. Jag vågade inte ta till mig ordentligt för jag var hundra på att det skulle gå åt skogen igen.

Men jag hade läst en hel del om blodproppar i livmodern som kan orsaka tidiga missfall, så jag började helt enkelt självmedicinera med barnalbyl.

Samtidigt som jag tog dessa barnalbyl så fick jag också gå på täta VUL på kvinnokliniken, de var jättegulliga där.
Och när jag nådde 10 fullgångna graviditetsveckor satte de in Innohep åt mig. Det är ju också blodförtunnande, fast sprutor som jag ska ta varje dag fram till v.36

Jag är fullständigt övertygad om att det var barnalbylen som hjälpte mig och embryot att klara de första kritiska veckorna. Men det finns ju ingen som helst bevisning i just mitt fall att det var det. Och läkarna vet heller inte om att jag självmedicinerade.

Nu är jag i v.27 och har beräknat förlossning 10 januari.

Kanske min historia kan ge dig lite hopp om att det faktiskt kan gå bra.

Kram

Hej

Här har det gått alldeles åt HELVETE med allting.

I tisdags vändes mitt liv uppochner helt och hållet när min sambo plötsligt talade om att det känns inte bra längre, jag behöver komma härifrån.

En timme senare satt han i bilen på väg bort, 25 mil bort till vår hemstad. Kvar satt jag, gravid i v.28, lämnad med orden ekande i huvudet och samtidigt tvungen att vara en mamma åt vår son på 2,5 år.

Har INGET kontaktnät där vi bor nu, helt ensamma, och ingen som jag kan vända mig till...

Är helt förstörd

Nej, vi har haft det tufft en lång tid, ekonomiskt då.
Plus att vi som sagt flyttade till ny stad i våras, 25 mil från släkt och vänner så det har varit svårt att kunna hitta på saker på egen hand om man säger. Man går och nöter på varann hela tiden.

Jag önskar bara att han hade kunnat sagt något innan det gick för långt.

Vi är väldigt olika som personer, om jag tycker det är jobbigt och blir arg så släpper jag ut det på en gång medan han håller allt inom sig.

Efter att han stack i tisdags åkte även jag hem till hemstaden på onsdagen, och han vägrade prata med mig. Gömde sig hos en kompis och spelade tv-spel hela dagarna.
Men slutligen fick jag honom att inse att det bästa var att åka hem, om inte annat så för vår sons skull, så han får ha sin trygga tillvaro, med dagis och sina saker osv.

Nästan på en gång när vi började åka hemåt sa han iaf att han tänkt och tyckte att det bästa var väl om vi kunde bo tillsammans iaf tills bebisen kommit. Och jag kan bara hålla med. Det är mycket nog ändå, och det sista man vill i just detta läge är ju att börja flytta och leva själv...

I dagsläget går det bra, vi pratar, dock inte om problemen, utan om vardagliga saker. Han har sagt att han mår psykiskt dåligt, trodde han fått någon psykos eller panikångest, och då kan jag förstå lite hur han känt när han bara stack sådär.

Precis dagarna efter han lämnade så ville han inte ta till sig någonting utan sa att det var slut, nu säger han att han inte vet hur han vill ha det. Han säger att det finns chans att vi kan klara oss igenom detta, men vill att det ska gå lite tid.
Själv är jag villig att göra ALLT för att vi ska ordna detta. Men han är nog helt enkelt inte redo än att tänka.