• Anonym (storasyster)

    Lillebror är döende...

    Jag är så ledsen...min lillebror (29 år) är döende...han har cancer i bukspottskörteln och den har spridit sig till levern.
    Det känns så j-a orättvist och sorgligt och fruktansvärt overkligt.
    Han fick ont i magen i julas och i mars fick han diagnosen.
    Cellgiftsbehandlingarna har gjort att han mått illa och gått ned i vikt och de verkar inte ha gjort nån nytta.
    Nu är han djupt deprimerad och vill aldrig vara ensam. Han bor hemma och eftersom pappa är pensionär kan han vara med honom hela tiden och det är ju skönt.
    Jag vill så gärna göra något för honom, men det finns inte mycket annat att göra än att visa kärlek och att krama honom...det är så jobbigt att se honom så smal och så oerhört olycklig.
    Han har alltid varit den glada, positiva och spralliga killen och har alltid sportat och varit mån om sitt utseende.
    Ingen vet hur lång tid han har kvar, men det är väl veckor eller nån måndag, skulle jag tro.
    Vad kan man göra i detta läge? Kan han få antidepressiva mediciner, eller är de verklningslösa? Är det någon som varit i en liknande situation som vill dela med sig av erfarenheter?
    Jag är dock glad att jag har min man och mina barn, samt ett jobb, eftersom det gör att man har många glädjeämnen och fullt upp i vardagen så man inte hinner grubbla och bli helt förstörd. Vissa dagar är dock sämre än andra...

    Tack för att du har läst om mina tankar och min situation - det var skönt att skriva av sig!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-09-08 11:23
    I söndags morse fick min älskade bror somna in...med ett vacker leende på läpparna

  • Svar på tråden Lillebror är döende...
  • Anonym

    Depression är en del av sorg processen. Det enda du kan göra är att finnas där för honom. Oerhört tragiskt när någon så ung får en sådant besked.

  • Fyrbarnsmorsa

    Känner med dig..Vet hur det är när någon man älskar dör alldeles för tidigt.Kram på dig.

  • lia76

    Usch jag lider med dej.
    Så tragiskt.
    Cancer är en sådan lömsk sjukdom också.
    Och just cancer i bukspottskörteln också.
    Min svägerskas mans mamma fick det också
    Jag fick då veta att oftast när de upptäcker den sorten av cancer så är det försent att råda bot på det
    Är så ledsen för er skull...

    Jätte många kramar!
    Ta hand om varandra och ta vara på den tid ni har tillsammans.


    Älskar min familj
  • Anonym (...)

    vill beklaga först, men samtidigt fråga dig var han hade ont i magen, och på vilket sätt? kramper, smärta?

    Att jag frågar är för att jag själv ska till läkaren och kolla upp min mage. misstänker cancer då det finns i släkten och min pappa som drabbades sist blev lyckligtvis friskförklarad förra året.

    hoppas det inte gjorde något att jag frågade.

  • Anonym

    Stackare...vi har haft en del cancer i familjen/släkten så jag vet vad du går igenom...
    Bukspottscancer är ju tyvärr en cancer som oftast upptäcks sent o då hjälper ju sällan behandling.
    Absolut så tror jag att han kan få medicin utskriven.

  • Höst flickan

    usch
    min mammas man fick beskedet bukspottscancer för ca 6 månader sedan han kunde dock opereras och mår okej nu.

    Hopas du kan hjälpa honom leva lite gladare den tid han har kvar.
    Tror han kan få alla hjälp som finns.

    *styrkekram*

    Livet är så orättvist.

  • Anonym

    Hej

    Vi förlorade min mans lilla syster ( 30 år )i cancer i februari i år så jag vet vad du går igenom. Beskedet att hon ej skulle överleva kom i december och den första tiden efter det var det kaos. Dem erbjöd henne terapeuter men ingen antidepressivt då det tar lång tid innan det verkar och kan ge en del biverkningar. Däremot fick hon sömntabletter och ångestdämpade men hon tog aldrig dem. Någon gång tog hon sömtabletter. Dagen efter nyår så hamnade hon på sjukhuset för att ej komma hem igen. Där strartade man något som heter Palliativ behandling. Det innebär att underlätta så mkt som möjligt för den cancersjuke. Hon var i stort sett nedsövd hela tiden för att slippa smärta, ångest osv. Till slut så slutade hon att andas.
    Det finns inge ord som kan trösta dig jag är jätteledsen över att du behöver gå igenom detta.
    Man får som du säga vara glad att man har varandra och ta vara på livet. Det har jag lärt mig.
    Sorgen kommer och går. Vissa dagar är ok och andra dagar är saknaden stor.
    Första tiden efter hon dog.. ja då är man mest i chock och det kan ta ett tag innan reaktionen kommer.
    Du får gärna fråga mig om du undrar något.

    En stor kram

  • Anonym

    Livet är inte rättvisst. Ingen borde dö i cancer. Grym död.

  • Anonym (storasyster)

    Tack för alla fina ord och kramar!

    Han hade först inflammation i bukspottskörteln och fick ont av den feta julmaten, men smärtan var nog egentligen i ryggen och strålade nedåt, som jag kommer ihåg. Det är nog dumt att spekulera i om det är detta du har, då magont kan ha många orsaker och absolut inte behöver vara cancer överhuvudtaget.

    Jag håller med om att cancer är en grym sjukdom och det är så att bukspottskörtelcancer upptäcks i väldigt sent skede - oftast. Jag är också jätteledsen, men det är värre för mina föräldrar som ser honom när han mår som sämst och det är tufft att genomlida denna process och att se sitt barn i denna situation. Det är dock värst för min käre bror

  • Anonym

    Anonym (storasyster) skrev 2009-08-27 14:12:36 följande:


    Tack för alla fina ord och kramar!Han hade först inflammation i bukspottskörteln och fick ont av den feta julmaten, men smärtan var nog egentligen i ryggen och strålade nedåt, som jag kommer ihåg. Det är nog dumt att spekulera i om det är detta du har, då magont kan ha många orsaker och absolut inte behöver vara cancer överhuvudtaget.Jag håller med om att cancer är en grym sjukdom och det är så att bukspottskörtelcancer upptäcks i väldigt sent skede - oftast. Jag är också jätteledsen, men det är värre för mina föräldrar som ser honom när han mår som sämst och det är tufft att genomlida denna process och att se sitt barn i denna situation. Det är dock värst för min käre bror
    Det vi gjorde när min mans lillasyster belv sjuk var att försöka umgås så mkt som möjligt. I början tyckte jag det var så svårt men nu e jag tacksam över all tid vi fick. På slutet blev det bara vakande i ett par veckor men för mig var det jätteviktigt att jag kunde vara där varje dag.
Svar på tråden Lillebror är döende...