Syskonlängtan 4

Hej... Kikar in lite här. Har tjuvläst lite i er tråd, men är urusel på att logga in och skriva något själv. Kommer nog inte vara väldans aktiv, men tänkte ge mig till känna och säga att jag hänger med er på ett mycket litet hörn ändå.
Jag håller mig tämligen anonym på FL nu, känner mig inte riktigt mogen att skrika ut till världen att vi jobbar på med syskon, även om det börjar bli fler och fler som vet om det.
Min historia:
35+. Blev gravid trots p-piller 2003 och hade då bara känt sambon i några månader, han ville absolut inte ha några barn och jag var inte säker på om jag ville ha barn. Vi valde abort då. 2005 började vi ändra inställning och kunde tänka oss barn, blev gravid inom några månader, och fick en son i oktober 2006. Syskon visste vi redan från början att vi ville ha, men inbillade oss i vår enfald att vi var superfertila efter en helt oplanerad graviditet och en planerad som gick ganska fort. Så vi "planerade" att ha minst 2 år men max 3 år mellan barnen. Tjena... Nu är sonen 3 år, och jag är fortfarande inte gravid. I våras när det hade gått ett år sökte jag till gyn, fick en rutincheck-up med undersökning, VUL och hormonprover. Inga uppenbara konstigheter. Fick en remiss till RMC, men dit får jag inte ens komma pga för högt BMI. Kämpar nu med vikten, gått ner ca 5.5 kg, men måste ner ett par-tre till för att ens få komma dit. Under tiden gör vi såklart vad vi kan på egen hand, men varenda j-vla månad kommer den där sabla mensen, som en klocka! Ja, det är ju gott det i och för sig, men jag vill ju bara ha en bebis!!
Vet att många av er här har en betydligt längre och brokigare historia, och känner mig ibland lite förmäten som sitter och deppar trots att jag har en till synes fungerande kropp och "bara" försökt med "hemtillverkning" och inte ens i 2 år ännu, men tröstlösheten finns där ändå. Varför ska det vara så svårt?

Tittar in igen och tackar för välkomnandet. Är som sagt inte särskilt aktiv på FL, hinner nästan aldrig med på kvällarna. Brukar dock tjuvläsa en del på jobbet...
Det verkar som att Murphy förföljer flera i den här tråden. Har läst om Cellisens sjuka man, Jeskans uteblivna FET, Mammiz81s... ja, där klarar jag inte ens av att hålla reda på allt, för det verkar som att du drabbas av ungefär allt som går att drabbas av!
För egen del har jag inte så mycket att tillägga. Förkylning och ÄL. Jobbar på så mycket vi orkar, och hoppas som vanligt att det ska göra susen. Och när mensen kommer om två veckor kommer jag förbanna mig själv för att jag är så naiv och fortfarande hoppas på att det ska lyckas, fast jag borde veta bättre...

Haha, jag testade att citera mitt eget inlägg och fick också upp den där texten om lårbensmåttet. Kanske inte helt nödvändigt att skriva ut betydelsen av en förkortning i ett citat.
Jag har, såvitt jag vet, alltid haft egen ÄL. När jag blev gravid med sonen hade jag ett BMI på över 35, inga problem att bli gravid och inga särskilda åtgärder från MVC under graviditeten förutom att jag fick göra glukosbelastning. När jag sökte hjälp hos gyn hade jag ett BMI på 32.5-33, de gjorde en vanlig undersökning, VUL samt att jag fick ta blodprover för att kolla sköldkörteln och att jag hade ägglossning. Alla prover såg bra ut, så gyn skickade en remiss till RMC. Därifrån fick jag efter ca 3 månader svar att jag inte kunde få någon hjälp när jag hade ett BMI över 30. Kunde de inte till att börja med ha svarat på det direkt så hade jag ju kunnat komma igång med viktminskningen lite tidigare?! Jag ifrågasatte dessutom detta då det om man läser deras riktlinjer finns ett alternativ där man kan få hjälp (icke landstingsfinansierad, men det får vi ju ändå inte eftersom vi redan har ett barn) och där BMI Tycker dessutom att det är lite konstigt att inte min förra graviditet klassades som en riskgraviditet om det nu är så farligt...
Nåväl, i dagsläget ligger jag på 30.7 i BMI, har alltså en liten bit kvar fortfarande. Och innan jag har kommit under 30 får jag alltså ingen hjälp eftersom de inte vill hjälpa någon in i en riskgraviditet, typ. Spermaprov ligger också under RMC, så först när vi har kommit in där och startat upp en utredning blir det aktuellt. Tanken har slagit mig många gånger att söka upp en privat klinik och se om de är lite mer flexibla, men jag har inte kommit längre än till tanken. Alltså, jag köper om de inte vill göra en IVF om man är överviktig, men ett läkarbesök och omfattande provtagning på både mig och sambon borde man väl ändå kunna göra?!

Ojoj, det där blev en hel roman...
Jag skulle ju säga också att det är jätteduktigt av dig Mammiz att ha gått ner 40 kg!! Och ännu mer efter det som jag förstod det. All heder till dig!!

Nu terroriserar jag tråden för fullt... Hemma och förkyld...
Cellisen, du har en väldigt bra poäng där, att man ska vara rädd om det man har. Jag brukar vara GANSKA bra på det för det mesta, men de där dagarna precis när mensen har kommit är det svårt. Sen får jag dåligt samvete för att jag inte orkar glädja mig till 100% åt den underbara son vi faktiskt har fått, och åt att jag har en fantastisk sambo, och så mår jag ännu lite sämre av det dåliga samvetet innan jag orkar rycka upp mig igen.

Tack Jeskan!

Mammiz, RMC finns på fler ställen... Säger inte mer eftersom jag försöker vara lite anonym.

Nej, vi har inte provat "hemmatest", har lite svårt att tro på att det verkligen funkar. Kommer inte ihåg vad det stod heller, men har för mig att det var ganska låg tillförlitlighet på testerna. Någon här som har testat som vet mer?

Alltså detta med vikt är ju en evig historia, och så olika hur olika läkare resonerar, och framför allt hur de uttrycker sig. Kommentaren du fått på operationsbordet var ju helt klart under bältet. Vaddå 3 kg till, när man har gått ner 40 kg och känner sig skitduktig för det, och vad skulle det göra för skillnad? Nu vet jag ju inte hur lång du är, men har svårt att tro att det skulle kunna hänga på de 3 kilona. Ingen som väger 58 kg är tjock! Snacka om att sparka på någon som redan ligger ner, med tanke på vad du skulle in på operation för. Vissa läkare saknar empati!
Själv kom jag till en barnmorska en gång för att få p-piller. Hon vägde mig, tog fram sin "BMI-snurra", och pekade bistert, utan ett ord, på mitt BMI och ordet "fetma" intill. Sen sa hon helt torrt "Du borde nog inte äta så mycket choklad." Va? Det kanske vore på sin plats att fråga lite om mina matvanor, istället för att bara förutsätta en massa saker. Men visst, alla som är tjocka äter mycket choklad. Eller?
Läkaren som gjorde min abort var av ett annat slag. I samband med den skulle han även sätta in en p-stav, och jag hade läst att effekten kunde bli lite sämre om man var överviktig. "Äsch, bekymra dig inte om det, du är ju inte så stor, det vore skillnad om du såg ut som jag, hö hö hö."

Cellisen, hoppas att din man kryar på sig! Jag anar att du kommer göra vad du kan för att skämma bort honom nu när han får komma hem! Jobbigt att inte veta vad det är som är fel, om han ändå mår dåligt fortfarande så måste det ju vara något som inte stämmer.
jeskan, hoppas att ni får en välbehövlig återhämtning nu under "pausen". Jag kan tänka mig att det sliter något oerhört på både kropp och psyke med alla behandlingar, och alla förhoppningar man har inför varje gång att det här ska vara gången med stort G då det tar sig. Mest av allt hoppas jag förstås att ni ska lyckas på egen hand, men jag förstår om det är svårt att tro på det efter så lång tid.
hallåå, kul med en till nykomling. Jag gav mig tillkänna här för någon vecka sen eller så efter att ha tjuvläst i tråden ett tag. Mindre kul dock att vi är så många som sitter i den här situationen.

Cellisen, håller tummarna för att det inte är något allvarligt med din man!

Har inte så mycket att tillägga för övrigt. Fortfarande förkyld, inne på femte dagen nu, men mår sämre idag än jag gjorde i fredags. Har läst några spekulationer om att det skulle vara bra att vara förkyld, att immunförsvaret är utslaget och inte orkar jaga bort ett befruktat ägg som försöker fästa... *Drömmer vidare...*

Shit Cellisen, tre veckor!!?! Det är ju jättelång tid! Särskilt när det är något riktigt allvarligt det handlar om, vilket det låter som att det är. Fortsätter hålla tummarna i tre veckor till då... Kram!