Hej alla, och tack för alla svar!
Jag vill ju det som är bäst för barnen, men mitt problem är väl att jag även prioriterar sånt som barnen inte tycker är så viktigt, såsom skolan.
Här går de i en jättebra skola, med fina elever och goda resultat. Skolan de eventuellt ska byta till är en "problemskola", med betydligt sämre akademiska resulat och med flera anmälningar om mobbning, att skolan brister i ansvar mm. Min yngsta dotter behöver extra stöd i skolan, därför är det en så viktig fråga för mig. Deras pappa tycker att jag inte behöver ta det så allvarligt (!), men för mig är det superviktigt att de tar sig genom grundskolan i ett stycke.
Vidare är jag ganska säker på att det är storasyster som är den drivande parten i detta, lillasyster trivs utmärkt med att bo varannan vecka (och det gjorde 15-åringen också, fram till sommaren). Storasyster vill helst inte vara själv (vilket lätt blir fallet hos pappa som ofta arbetar borta), därför vill hon ha syster med sig. Jag är ju glad att de håller ihop, men samtidigt vill jag inte att lillasyster ska behöva ändra sitt liv "bara" för att storasyster vill.
Ååååå, det är så jobbigt. Fick just ett samtal från skolans kurator, där hon berättade att äldsta flickan varit hos henne och pratat om hur dåligt hon mår på olika sätt. Bland annat säger hon att hon inte äter. MEN DET GÖR HON JU! Det vet både jag och hennes pappa. Dessutom framkom att hon smiter från lektionerna genom att säga att hon ska till skolsyster, men istället sitter hon och skriver på sin blogg! Helt klart är ju inte allt som det ska, men för mig känns detta som ganska typiskt 15-års beteende. Är det då verkligen rätt av mig att släppa det huvudsakliga ansvaret till hennes pappa som är mycket mer frånvarande (i vardagen) än vad jag är? Blääää.
Tack igen alla.
