irriterad!

Ja det kan vara så han har mått hemskt dåligt genom åren, han har gått mycket i terapi och när hans flickvän ifrån att vi gick i ettan i gymnasiet gjorde slut med honom så hade han tydligen slagit in i väggen hemma, vällt en gigantisk bokhylla när han kommit hem och blivit intagen på psyket. Där hade de matat honom med tabletter dagligen så att han kände sig helt nerdrogad sa han. Sen kom han äntligen till skolan efter att ha varit borta i flera veckor och han var helt förstörd. Blek såg sjuk ut, skakade med tåriga ögon, trasiga knogar, han var helt ömklig och lättskrämd. Så fort han gick hem för dagen så brast det för mig, jag började lipa bara av att han mådde så dåligt. Jag vet hur nere han kan bli av att öppna sig för någon och sedan bli sviken, så jag är väldigt rädd för hur det ska gå för honom. Han är bara 22 men han dricker ofta alkohol när han mår dåligt. Han brukar tillexempel alltid ha minst en flaska whisky hemma. Jag vill finnas där för honom men jag vill att han ska känna sig trygg med att komma till mig, och samtidigt respektera att han mår dåligt. Så himla svårt just nu, han är i andra delen av sverige så jag kan inte gå hem till honom heller. Jag hoppas att de där idiotföräldrarna kan få på nöten av deras dotter och lär sig något. Tyvärr så är det kanske inte så troligt.

Undra om inte det du beskriver händer mer eller mindre alla adopterade? Jag är adopterad från Colombia och får många gånger höra att folk tex. inte fattar vad jag säger för att "du inte är svensk", när jag påpekar att jag bott i sverige sedan jag var två år och har svenska föräldrar brukar de bli rätt tyst... Har dock varit mobbad hela min uppväxt, fått ord som neger och apa klottrat på mitt skåp i skolan osv. Hade en snubbe i högstadiet som varje gång jag dök upp började sjunga: "Go back to your roots, born in Africa" osv...