Aga?

Ja, och då behandlar man barnet med samma respekt som en annan MÄNNISKA. Man säger till barnet att man pratar med sin vänninna och ska prata färdigt med sin henne först eftersom det handlar om något viktigt (om det nu gör det), och kommer sedan att lyssna på vad barnet vill. Och gör precis det. Man behöver inte avvisa barnet, inte vara otrevlig eller respektlös mot varken barnet eller sin vänninna utan rak och ärlig. Har väldigt svårt att tänka mig att särskilt många vuxna inte accepterar att barn existerar och tar plats och utrymme. Om man verkligen behöver ett enskilt samtal så talar man väl om det och då ordnar man det här med barnen på annat sätt om de är riktigt små.....eller?

Appropå gränssättning. Jag arbetar dagligen med barn och ungdomar och vet mycket väl hur viktigt det är med gränssättning, men gränser har ju inget egenvärde i sig. När gränser mest handlar om principer...ja, då gör de sällan någon nytta vad gäller att ingjuta goda värderingar.....snarare tvärtom.

Vad lär man någon person - barn eller vuxen - genom att utestänga honom/henne från social samvaro?

Jag tycker inte heller att det är fel att säga till ett barn att vänta medan man samtalar om något väsentligt med någon annan och att markera att man inte avbryter genom att säga att man ska prata färdigt med den man pratar med först och sedan lyssna på sitt barn, men jag ser inte vitsen med att någon ska hålla sig på sitt rum etc. Behöver jag eller min väninna ett så förtroligt samtal pga något så löser vi det på annat sätt....utan barn = pappa/hemma hos väninnan/ute på fik etc. Hur man beter sig socialt lär man sig genom att delta i det sociala samspelet....inte ensam på sitt rum eller framför TV:n......där om något får barn, eller i alla fall ungdomar, totaltokig bild av hur det sociala spelet fungerar....min erfarenhet i alla fall .

Sedan beror ju mycket på hur litet/stort barnet är också så klart

Jösses, det var mycket som handlade om dig.....