Om min treårige son, som är ganska vild, gör något riktigt farligt eller helt galet, då tar jag honom först och främst ifrån situationen. Behövs det använder jag min styrka, men inte i onödan och inte för att det ska göra ont, utan helt enkelt för att lyfta undan honom från det som händer. Sedan tar jag honom i knät, eller sätter honom på ett sätt så han kan se mig in i ögonen (upp på diskbänken funkar bra i riktigt arga situationer) och så pratar vi om vad som hände. Det räcker med att jag har en liten, liten skärpa i rösten för att han ska inse att det är allvar. Det räcker. Inget straff än så länge, förutom konsekvensen att en enligt honom rolig situation avbryts eller försvinner. Om han t ex sitter i TV soffan och sparkar syrran, ja, då får han gå därifrån, det blir ingen mer TV och man får hitta på något annat. Vi "gör" också förlåt, han får säga förlåt och i viss mån ordna upp situationen, och jag brukar säga förlåt för att jag blev arg och lyfte undan.
Behövs inga daskar, slag eller nyp. Han gör sällan eller ladrig om samma dumma sak igen. Och gångerna jag behöver bli arg blir färre och färre...
Aga blir inte OK för att det finns saker som är värre!
Att använda kroppsbestraffning är fundamentalt fel oavsett om det gör lite ont ellerm ycket ont, det kränkande, kan vara förödande för barnets självkänsla och dessutom olagligt. Det finns betydligt bättre sätt att vägleda barn. Och det innebär inte per automatik att man är mesig elelr en "låt-gå-förälder". Snarare att man är en klok förälder som inser det sjuka i att tillfoga ett litet barn smärta i uppfostringssyfte.
Den som tillfogar någon smärta (eller kroppskada, sjukdom eller försätter ngn i vanmakt) kan dömas för misshandel enligt svensk lag, Brottsbalken 3 kap 5 §
Barnmisshandel innebär att ett barn utsätts för våld, kränkning eller vanvård av en vuxen.
Att en förälder, lärare eller dylikt daskrar ett barn är både våld och kränkning.
Aga betyder kroppsbestraffning i uppfostrande syfte och barnaga går alltså in under misshandel.
Nyttig läsning : http://www.regeringen.se/sb/d/186/a/2779