Aga?

ALDRIG okej med aga.

Jag har aldrig blivit slagen, knäppt på fingrar, daskad i rumpan, riven i håret eller något alls i den vägen. Det "tuffaste" som hände i fysisk väg var att man kunde bli upplyft och bortburen som liten och någon gång tagen i armen (ej hårt) och leddes iväg/in på rummet.

Och jag (och mitt syskon) har aldrig haft några problem med att acceptera föräldrarnas auktoritet under uppväxten. Ömsesidig respekt räcker hela vägen.

Ja, det finns såna. Men det är inte ett problem som löses med aga tycker jag. Man kan vara konsekvent och ha vissa regler som gäller helt UTAN att slå sina barn.

Förklara för barn är nog bra, men man måste ju också utgå från situation, ålder på barnet osv. Förklara är en sak, men att FÖRHANDLA tror jag inte alltid är rätt. En 2åring som svarar "nej" på det mesta går liksom inte att ge några val. Ska mössan på så sätter man på den, möjligen kan man samtidigt säga: du måste ha mössa, det är kallt ute.

Att fostra utan att aga innebär inte att låta bli att fostra alls.

Jag skulle ju inte "ta tag i armen" på ett barn som försöker ta en kaka. Inte i bemärkelsen "straffa". Jag skulle, beroende på ålder, antingen säga: nej, du får inte ta kaka nu, vänta tills du blir bjuden. Eller (för yngre barn, som vår snart 2 år gamla) ta armen/handen med syftet att få dem att låta bli att ta kakan. Ett slag BLIR = ett straff.

Att ta armen/handen och säga nej kan väl liknas vid att ta barnets hand ute på promenad när man ska gå över gatan. "Nu måste du hålla mammas hand när vi går över gatan". Det är på DET sättet jag menar att jag skulle göra med kakfats-frestelsen.

Små barn kan inte det nej. Små barn som är typ upp till 2 år ser man helt enkelt till att "vakta" och/eller inte ställa kakfat framför.

Sen är barn olika. Vår son har hela tiden varit väldigt "lyhörd" och lite "försiktig"; han "kollar av" med oss via blickar osv. Hans kusin som är några månader yngre har varit mer "framfusig". Det betyder inte att vi agat och de inte agat. Det betyder inte heller att vi skrikit, tjatat eller så mer. De är bara olika i personlighet.

När barn är äldre så kan de normalt sett styra sina impulser bättre. Men de behöver påminnas av vuxenvärlden om detta. Ett påminnande behöver inte alls bestå i en "dask". Det räcker faktiskt oftast att prata med barnet.

Ett sånt barn tror du alltså blir BÄTTRE av att få (mer) stryk?

Jag tror såna barn mår bättre av bättre vuxenomgivning (föräldrar i första hand). Och en vuxenomgivning som daskar eller slår är jag övertygad om inte hjälper ett endaste dugg. Möjligen förvärrar de situationen, åtminstone på sikt. Vuxenomgivningen behöver vara trygg, lugn, kärleksfull, konsekvent och sätta vettiga regler.

De bråkstakar man hade i skolklassen som liten; när jag blev vuxen så insåg jag ju att det i första hand faktiskt var de barn som inte hade några regler alls därhemma, som hade föräldrar som _brydde sig om_ för lite. Möjligen så ägnade de sig emellanåt åt "daskande" och annan aga när/om föräldrarnas humör rann över.

Ja, det finns absolut barn som behöver "stoppas". Men jag kan inte för mitt liv förstå hur du kan tycka att rätt sätt att "stoppa" är att "daska"??? Det finns ju säkert tusentals olika metoder som är bättre än att SLÅ ett barn?

Jag menar; vuxna människor som vi tycker är jobbiga och skulle behöva "stoppas" - det är ju ingen som förordar att vi ska börja SLÅ dem? Och barn och vuxna har faktiskt samma människovärde. En jobbig chef slår man ju inte på käften? Ej heller en person med psykiskt funktionshinder? Eller en jobbig partner som bråkar med en? (tja, jo vissa gör ju det... kanske de som blev ordentligt agade som barn och lärde sig hur "bra" det fungerade...)

Men det går väl alldeles utmärkt att få ett barn att "skämmas" UTAN att SLÅ?

Det går, jag lovar. Du säger ju själv att du lyckats?

Förnedring låter tufft. Ska man behöva bli förnedrad för att man blir sugen på en kaka.... För mig är förnedrad ett ganska hårt uttryck. Jag tycker det räcker med att säga att barnet behöver lära sig de sociala normer som gäller.

Det finns ett inbyggt behov i oss människor att tillhöra, "göra rätt" och bli omtyckta. Om man utgår från det när det gäller barn så kan man nog komma rätt långt. Man behöver inte förnedra, slå eller så. De "skäms" nog ändå flera gånger under sin uppväxt, alldeles tillräckligt. Utan att behöva råka ut för sånt.

Ja, inte SLÅR man väl sitt barn? Gör du???

Mjäkmammorna och mjäkpapporna behöver lära sig bli bättre föräldrar. Som vän till en sådan får man väl antingen sluta bjuda hem dem om deras barn är alldeles för jobbiga och/eller ge dem lite VETTIGA tips (om de är öppna för det).

Det mjäkmammor och mjäkpappor behöver göra är att bli mer konsekventa, vara mer tydliga, sluta kräva att barnen ska fatta beslut de inte är mogna att fatta; bli VUXNA och ta det ansvar för sina barn som de ska ta. Kort beskrivet.

Jag tror ju inte jag skulle haft några som helst problem att låta bli att "daska" ett barn som är mer utåtagerande än vårt barn är. Jag var själv en riktig virvelvind som liten (med rätt mycket temperament, som vårt egna börjat visa mer och mer av) och mina föräldrar slog inte mig för det.

Jamen dåså. Om du håller med om det jag skriver så förstår jag inte vad du menade med att "daskar" skulle vara nödvändiga?

Hm, då blir jag förvånad!
Curlingföräldrar är ju ett begrepp som funnits i ett antal år.. och det är väl ungefär sådana vi åsyftar?

Jag har sett dem, dock inte så ofta. Tackolov så tycker jag de flesta föräldrar är rätt vettiga!

Jag skulle vilja säga att jag inte med mitt inlägg menade att få mitt barn till något slags Perfekt Barn som alltid frågar eller är osäker och vaksam.

Han är en ganska normal snart 2åring, men ändå nååågot mer försiktig än en del andra barn. Han vågar åtminstone visa en j-la massa humör oftare och oftare. :)

Och han gör också massor av saker utan att fråga. ;)

Det jag ville komma till med mitt exempel på min son var ju jämförelsen mellan honom och hans nästan jämnåriga kusin. Det var ju liksom det som var grejen; att två barn kan vara väldigt OLIKA utan att det nödvändigtvis beror på att ena föräldraparet är jättebra på att fostra och det andra paret är värdelösa.

Dock ställer olika personligheter lite olika krav på föräldrar. Ett barn som vårt behöver lite mer "peppning" i vissa lägen, få uppmuntran till att t ex vara lite "morskare". Barn som är mer "framfusiga" kanske tvärtom behöver lite mer "bromsande" föräldrar i vissa situationer.

För vi vill ju alla få självsäkra, självständiga barn som är helt egna tänkande människor. Som klarar sig bra i livet och samtidigt kan ta hänsyn till andra människors behov, vara sociala och vettiga. Mest av allt vill vi väl att de ska bli LYCKLIGA och då tror jag både aga och extrem curling ger rätt usla förutsättningar för den saken.

Nej, då jag tolkade nog mer inlägget som en generell beskrivning, lite tillspetsad för att beskriva "motsatsen" till andra barn.

Det känns litegrann som att du missuppfattat mig snarare än andra. Mitt barn är ingen liten timid varelse som inte hörs och syns. Han är dock inte LIKA framfusig som en del andra jämnåriga, speciellt inte i sällskap med andra barn. Han är dock väldigt snäll som personlighet, har inte funnits något "nypa", "bita" eller dylikt i honom (ännu...).
(Härhemma är han kungen och vi hans tjänare.. han vill nog helst ha det så i alla fall. Ibland styr han oss mer än han borde få ... och ibland är vi bättre på föräldraskapet. Som människor fungerar.)

INgen fara, som du ser härovan så tog jag det inte så personligt.

Jag har mest bara "varit" hittills, vår son är ju liten ännu.

Och, som sagt; det är nog mer det där "försiktig av naturen" som jag ville komma till med det jag skrev.

Exakt!!

Och om man inte kan vara det (alltså är en mjäkförälder) så är ditt recept att istället "daska"??

Jag fattar ingenting...

Måste gå och sova nu! Gonatt alla!!