Maktlös förälder åt 19-åring som håller på att förstöra sitt liv, LÅNGT!
Jag vill berätta om min 19-åring. En tjej som alltid varit kluven, splittrad, en riktig "drama queen" och haft svårt för att stå för egna åsikter och egen integritet utan ofta valt att bli "ledd" och följt med de starkare, som inte alltid varit rätt sällskap för henne.
Jag var bara 17 när jag fick henne och jag och hennes pappa gick skilda vägar snabbt och hon var mest med mig. Fick dock avlastning av hans föräldrar med jämna mellanrum. Livet var ingen dans på rosor, men gick runt i alla fall. Som mamma kan jag känna att jag ibland var hård i min uppfostran och ställt ibland för höga krav på min dotter, det är ngt jag bär med mig och har enormt dåligt samvete för. Trots eller kanske just därför, hon inte träffade sin pappa så ofta så blev hon ganska snart "pappas flicka", och ju äldre hon blev desto oftare besökte hon honom och hans tjej. Jag och pappan har alltid varit olika, han tyckte om bilar, vara ute i svängen, lätt bohemisk och enligt mig ganska oansvarig.
Dottern har man alltid fått "styra upp" vad gäller läxläsning, umgänge, ibland till och med hygien genom åren. Innerst inne är hon en mjuk och osäker tjej men utåt sett hård, ilsken och frustrerad. Gör man sig ovän med henne är hon långsint.
Sista året på gymnasiet barkade det utför. Vi kom ihop oss stup i ett och kanske var jag ibland för hård. Hon valde att bo med sin pappa som aldrig var hemma, jobbade jämt och umgicks med tvivelaktiga människor. Vi upptäckte skärsår på armarna och hon avslöjade hur dåligt hon mått / mådde. Jag försökte stödja henne utan att tappa min ganska hårda syn (inget blir bättre av att umgås med människor man inte litar på, eller att skolka, sova hela dagarna). Slutligen fann vi varann ganska bra och hon började träffa en kurator och började saktelia må bättre. Skolket upphörde då hon höll på att bli utan slubetyg. Hennes pappa ville inte ha henne hemma hos sig då han anser att hon var lat och självisk. Vi kom varann närmare men sveket och lögnerna (hon ljög systematiskt om körskolan och skolan och sa att hon varit där fast hon ej varit närvarande) hade jag svårt att glömma och det färgade nog av sig på sitt beteende.
För ngn dag sedan avslöjade dottern att hon vid fem tillfällen provat röka hasch. Jag blev givetvis förtvivlad men enl dottern så har hon lagt av med detta och gjorde det under en period då hon mådde dåligt. Dock berättade hon det eftersom andra hotat att berätta det för oss annars.
Jag och min man vet inte hur vi skall förhålla oss till detta. Hennes pappa säger att han aldrig mer vill se henne, än mindre att hon ska bo där. Jag har ömsom visat förtvivlan, ömsom ilska. Har dock försökt tro på det hon säger, att det inte förekommer mer. Är fortfarande hård i min syn på detta, tror inte på pjosk även om jag inte är känslokall. Jag begär att hon som 19 år och hemmaboende skall hjälpa till hemma, hämta sin lillebror på dagis ibland, klippa gräset, tvätta mm. Jag begär att hon skall upp i tid, besöka arbetsförmedlingen så ofta hon kan och eventuella arbetsplatser och att hon aktivt ska se till att få sitt körkort som hon hållit på med i två år och som vi själva betalar. Jag tolererar inte att det såsas på hemma med sovmorgnar till tolv och dator och tv resten av dagen för att sen åka ut och umgås / ragga med kompisar hela natten. Är jag för hård? Hon anser sig hinna med det hon ska på dagarna och förstår inte på vilket sätt det stör mig att hon latar på halva dagarna. Aldrig att hon gör mer än nödvändigt. Har också berett henne på att hon kan få lämna urinprov när som helst för att kolla droger på henne. Allt jag gör gör jag för hennes skull, hennes liv. Hon har börjat stå för allt jag föraktar, lathet, nonchalans, jobbskygg mm och jag anklagar mig själv, VAD har vi gjort för fel? Vi har det bra ställt och jobbar som små svin både jag och min man. Vi har inga problem med alkohol eller annat.
Hon har kontaktat socialen för att hon vill ha eget boende och jag ringde dit för att ge min syn på saken. De säger att det äroerhört vanligt att ungdomar ringer och vill ha hjälp med lägenhet och pengar för att de ej kommer överens med föräldrarna. Bara det gjorde att jag släppte på skammen en smula. En mkt förstående man berättade att det hon kommer att bli erbjuden är samtalshjälp, ensam eller med mig om hon vill. Hon kommer inte få några pengar eftersom hennes farföräldrar sparat sen hon var liten och hon har bra mkt pengar på ett konto (vilket jag misstänker hon inte alls haft med i beräkningen när hon ringde dit. Ungdomar får endast hjälp att lämna hemmet om det förekommer allvarliga problem som incest eller missbruk hemma och det gör det alltså inte här. Har pratat med henne idag och hon vill fortfarande inte komma hem men är inte arg, mest likgiltig. Jag ställde hårt mot hårt och frågade om ambitionen fanns att komma hem någonsin eller skall vi städa ur hennes rum? Det ville hon inte och när jag för en gångs skull sa att det nog är lika bra att hon och jag håller oss ifrån varann en period tog hon illa upp, hon är så van att jag mer eller mindre bönar och ber henne komma hem men jag är så LESS.
Jag vill med detta bara höra om ngn känner igen detta beteende, maktlösheten när ens barn håller på att förstöra sitt liv. Gör jag rätt? Ska jag låta henne hållas med sitt slappa liv och umgås med fel människor, även om hon säger att just de närmaste hon umgås med inte håller på med droger men folk de känner
Känner bara en stor maktlöshet och frustration men samtidigt stor sorg att relationen mellan mig och min lilla flicka har blivit såhär dålig.