Min kusin i Kalix har en dotter, Ellinor, som är 6 mån äldre än Oliver.
Innan sommaren fick de en cancer diagnos på henne, hjärntumör.
Så fruktansvärt hemskt!
Det tog inte lång tid innan läkarna konstaterade att det inte fanns ngt de kunde göra. De gav henne till jul. Hon har antagligen haft den sedan födseln.
Nu har dte börjat gå utför, min mormor säger att hon nu har problem med både synen, talet och att gå, de hade fått hem en liten rullstol till henne nu.
Jag gråter och gråter, har bara träffat flickan en enda gång men som mamma vet man ju hur hemskt det måste vara för min kusin och hennes man. De fick ytterligare en liten tjej för bara 5 mån sedan, hur ska de kunna glädjas åt sitt nya barn när Ellinor tynar bort.
Mitt sätt att bearbeta detta är att tala om det men det är svårt då R's sätt att hantera det är att totalt blockera all info och inte nämna det högt.
Han klarar liksom inte av att höra det, och jag förstår honom samtidigt som jag måste prata om det, tur att mamma finns på telefon.
Idag har jag haft alledess för mycket dötid...då kommer tankarna och tårarna.
Nej om jag skulle ta och dammsuga istället....
Förlåt om jag kom med moln en så här fin dag....