Ska barn lära sig att följa regler?

VISSA regler vill jag att min son ska följa - sådant som att man frågar vänligt om saker istället för att högdraget begära dem, att man inte slår på andra och snor deras saker och att man ibland måste vänta på sin tur.

Jag vill att han ska kunna visa basal hyfs. När han blir stor och kan reglerna kan han också välja att bryta mot dem när han tycker det är nödvändigt.

Men att blint böja sig för de som är äldre eller starkare ser jag ingen mening med.

En kompromiss alltså. Jag vill inte ha en son som är så självcentrerad att han kräver en personlig, motiverad förklaring på ALLA umgängesregler (tex att man står i matkön i skolan, räcker upp handen innan man pratar eller kommer i tid - där ska det räcka med att han inser att det är regler som gör umgänget smidigare, och så kan han lägga sin energi på att ifrågasätta de regler som han faktiskt tycker det är helt omotiverat att finna sig i). Samtidigt vill jag att han ska tänka själv och våga stå upp för vad HAN tycker är rätt, och kunna argumentera för sin åsikt.

Än så länge går det hyfsat, han är fyra och ett halvt och vi övar på umgängesreglerna och han avkräver oss utförliga förklaringar på regler av typen "du får bara spela tv-spel på söndagar" (för att det tog över hela hans vakna tid och tankevärld annars).

Om skolan tillexempel skulle införa regler angående att han inte skulle få göra vissa saker bara för att han är pojke. Eller att en del barn alltid skulle få stå först i matkön för att det blir mindre bråk så (det kan finnas utmärkta skäl - det kan också vara ren lathet och belöning av skitstövlar). Om han är med i ett kompisgäng där normen är att man inte får vara bög eller blatte eller prata med dem. "Gör som jag säger för jag är äldre/starkare/större och därför bestämmer jag" är en annan usel regel. Osv. Eller den hemska regeln med "lilletur" - att yngst tar mat sist som jag har stött på på en del kalas. Omvänt är ju lika galet.

Jag vill självklart att han ska följa de regler som jag följer, för jag följer ju regler som jag tycker är bra (så jag indoktrinerar honom bäst jag kan). Men jag vill också att han ska vänja sig vid att regler är något som gör tillvaron enklare och bättre - att regler ska vara motiverade och rimliga. Likaså ska sanktionerna för den som bryter mot dem vara rimliga.

Inte ännu, tack och lov - utom ibland "jag är vuxen så du ska veta hut" men inte från hans närmaste familj.

Men jag stötte på alla de reglerna under min skoltid.

Som sagt - regler är inte bara formaliserade lagar och förordningar, utan de flesta regler vi stöter på är sådant som styr hur vi beter oss i en grupp, och det är ffa det jag vill komma åt. Jag vill att han ska ha tillräckligt med integritet för att stå upp för sina egna åsikter (läs: mina indoktrinerade värderingar ) mot auktoriteter.

Eller, uttryckt på ett annat sätt: ibland kommer regler och värderingar i konflikt med varandra. Jag tycker att regeln "man får inte slå andra" och värderingen "vilket ursprung eller vilken sexuell orientering man har spelar ingen roll för ens människovärde" är betydligt viktigare än regeln "gör som din chef/ledare/coolaste kompis säger". Alltså vill jag att han ska ha guts nog att be sin bästa kompis gå och kamma sig om han/hon är homofob eller rasist.

Likaså tar jag det tämligen med ro om han inte kommer ihåg att torka händerna när han går från bordet (en oerhört praktisk regel om man har en vit soffa) men går hårt åt honom om han slår på mindre barn för att ta deras saker. Vissa saker är VIKTIGA - andra är bara praktiska.

Alla regler som vi har satt upp såklart, för vi skulle ju inte sätta upp regler som vi tyckte var dåliga. Men jag vill att han följer dem för att han är övertygad om att det är bra regler, inte för att jag säger att han ska följa dem och han inte vågar annat.

Självklart vill jag inte att han ska lyda regler som han stöter på om de krockar med de regler som vi har satt upp för honom. Duh.

Bonanza: du är förvisso inte jag, men du får gärna tala för mig ity du är klok.

Till exempel regler av typen:
barn ska tiga och göra som vuxna säger - neh, inte om de vuxna säger dåliga saker
man ska inte skvallra - jo, ibland ska man absolut göra det, annars är man en usel kompis
man ska aldrig bryta mot lagen - jo, om ens samvete inte medger att man följer den (men då måste man ta eeebuntu.org/search/konsekvensen också, tänk plogbillarna, inte AFA)

Ffa vill jag att han ska vänja sig vid att regler har ett skäl och att de ibland kan omförhandlas om omständigheterna ändras. För de viktigaste reglerna han kommer att stöta på kommer INTE att vara uttalade eller nedskrivna på ett papper som man måste signera, utan det kommer att vara outtalade regler för hur man ska bete sig och se ut i tex ett kompisgäng (peer pressure), och då vill jag att han inte ska ha en så stark auktoritetstro att han köper vad som helst rakt av.

jag sitter på en eeepc och ibland gör touchpaden märkliga saker. Ignorera länken ovan (som inte går nånstans), det ska bara stå "konsekvensen".

Intressant tråd det här, för dels får jag se hur andra resonerar och dels måste jag fundera igenom varför jag själv tycker som jag gör.

Allmänt angående hyfs, regler, uppfostran osv - alla har väl som mål att ens barn ska bli någorlunda välfungerande, vänliga, trevliga och självständiga människor som kan försörja sig själva och leva med andra. Själv tror jag inte att man uppnår det genom att ha rigida regler och tukta sina barn tills de motståndslöst följer de regler som föräldrarna satt upp - då tror jag att man snarare lägger upp för att få barn som blir efterföljare á la nazityskland.
Om man vill lära sina barn respekt och omtanke är väl det bästa att försöka möta dem med respekt och omtanke? Det innebär ju inte att man ska låta sina barn tillfredsställa sina omedelbara behov hela tiden, det är de inte så betjänta av. Min son är fyra och ett halvt och vi har haft förmånen att få en verbal och resonabel son, han går ofta att resonera med även i en konflikt (och om inte annat så går det oftast att resonera efteråt). Vi vuxna i familjen gör inte allting på samma sätt alla gånger (vi äter i soffan ibland, tex, för att ta ett exempel från tidigare i tråden) och därför kan vi inte kräva det av honom heller, men då resonerar vi om saken.

Det allra mesta har jag vetorätt på för att jag anser att jag vet bättre om många saker, jag är äldre och har mer kunskap, bättre förmåga till impulskontroll och kan väga för- och nackdelar mot varandra över tid, vilket min son inte alls kan lika bra - det beror inte på uppfostran utan på att hans hjärna inte har växt färdigt. I vår uppfostran ingår ju att ÖVA på sådana saker så att han ska bli bättre på det, naturligtvis inom de ramar som biologin sätter (att tex förvänta sig att en stickrädd treåring ska ta en spruta NU glatt för att slippa bli sjuk SEDAN är lika orimligt som att förvänta sig att en ettåring ska spela tennis på korpnivå. Förmågan saknas.).

Så vi försöker öva på så många beslut som möjligt - kläder är tex inget problem härhemma, om min son inte vill klä på sig så får han gå ut på loftgången och känna om det skulle vara behagligt att åka till dagis naken. Vi har ibland fått klä av honom eftersom han älskar varma kläder så till den grad att han kan vackla runt tydligt överhettad och envist hävda att mössan ska vara kvar på.

Saskia hade intressanta frågor om vilka lagar jag tycker att min son kan bryta mot och om han isåfall ska fråga mig först. Ja du - nu är han som sagt fyra år så det är lite tidigt att planera för tonåren men när jag var i fjorton - femtonårsåldern var jag kapabel att föra ett etiskt resonemang och kunde utmärkt ifrågasätta regler och lagar. Min mamma var klok, hon lyssnade och ifrågasatte det jag sa, undrade hur jag skulle vilja ha det istället och visade på olika konsekvenser av beteenden. Om min son när han är sexton ansluter sig till AFA kommer det att bli ett jävla liv här hemma eftersom jag inte tycker om deras metoder eller värderingar - jag är övertygad demokrat och anser att våld mot andra inte ska få förekomma, att den som går maskerad i ett demonstrationståg per definition är en buse och idiot och liknande saker - det vill jag så klart ha överfört till honom. Om han blir kommunist blir jag besviken (för jag är inte det) men om han följer de demokratiska spelreglerna så får vi argumentera för våra respektive åsikter. Om han blir plogbillsaktivist och bryter sig in på JAS fabriker och förstör vapenfästen på flygplan så blir jag inte arg och skäms inte - det är en i grunden fredlig protest och det ingår att ta det straff som mäts ut i domstolen. Då följer han sitt samvete men försöker inte komma undan konsekvenserna. Det är schysst, tycker jag.

Jag hoppas att han kommer att testa sina åsikter och planer på mig innan han sätter dem i verket under hela sin tonårstid, och gärna efteråt, men det hänger ju lite på hurdan JAG är, eller hur? Om jag bemöter honom så att han är övertygad om att jag är klok, pålitlig, trygg, vänlig, har goda grunder för mina åsikter och ställer upp kloka regler, då kommer han också att komma till mig för att diskutera INNAN han vill bryta mot de regler han stöter på som han ogillar.

Just nu är han som sagt liten och då får han besluta utifrån sina förutsättningar. Om han har tillräckligt goda argument så ändrar vi oss, precis som jag förväntar mig att han ska ändra sig om jag har goda argument. Jag ser det inte som att vi "viker oss" - det handlar inte om absolut lydnad. Det handlar om att vi har ansvaret för hans hälsa och säkerhet likaväl som för hans känslomässiga välfärd, och det viker jag mig aldrig ifrån. Att äta i soffan då och då för att man har goda skäl till det står inte i konflikt med resten

Jag tror inte att han är kapabel att göra det valet förrän i tonåren. Innan dess kommer han såklart att bryta mot ett antal regler, både motiverat och omotiverat ("trotsåldern" tar ju inte slut när man fyller tre), och jag ser egentligen inget stort fel i det - det är ju så han lär sig vilka regler som är viktigast och hur man argumenterar för sin sak. I skolan kan han stöta på en del regler som han upprörs över om han har otur, och då hoppas jag att han protesterar. Men jag hoppas också att han GENOM ATT HA RESONERAT KRING VÅRA REGLER kommer att ha en förståelse för att det är självklart enklare om alla sitter på sin plats och räcker upp handen innan de talar. Och, för att ta ett extremt exempel, att han förstår att man självklart bryter mot de reglerna om man tex ser att det brinner i gardinen.

Danitrass: jo, sant. Men min högst personliga erfarenhet är att de flesta som maskerar sig gör det för att kunna panga rutor och kasta sten i lugn och ro, och skyller på att de heeeemska nynassarna fotar dem annars.

DEN regeln kan jag säga att han bryter mot dagligen och stundligen! Om han medvetet vill ändra på något här hemma, tex att man bara får spela tvspel på söndagar, eller vill äta i soffan eller sängen, så får han diskutera det med oss, och det gör han.

Men de flesta gånger han bryter mot regler så resulterar det i hederlig gammaldags konflikt, som nyss, när han istället för att svara står och gör grimaser.

Saskia - det där med att ifrågasätta innan man bryter mot en regel funkar ju inte för alla regler. Och inte i alla åldrar. Jag tror nog att vi alltid kommer att ha regeln "använd en trevlig ton, en någorlunda artig formulering, skrik inte och slåss inte" här hemma, men jag har VÄLDIGT svårt att se en situation framför mig där min son först diskuterar den regelns rimlighet med mig och sedan väljer att bryta mot den. Det kommer nog att vara konversationer mer i stil med "Jamen vad i HELVETE!" "Du, svär inte och skrik inte, kom tillbaka när du kan prata någorlunda trevligt!"

När det gäller orimliga regler i skolan eller samhället i övrigt kan jag absolut se framför mig hur vi funderar gemensamt över vad man ska göra, men det som vi får nöta på nu hemma är mest rena umgängesregler.

Radharani: som skilsmässobarn kan jag säga att man har INGA problem med att det är olika regler hos mamma och pappa. Klart att argumentet "men hos XX får jag..." alltid kommer upp när det är något som är enklare, men kontra du bara med att: "jag vet det, men hos mig gäller det här." Och om hon frågar varför så förklara. Det går snart över. När hon är tonåring så kommer hon att följa de reglerna som är mest motiverade (dvs de värderingar som hon har internaliserat), inte de som är enklast.

(Vad gäller vegetarianism så tror jag inte det behöver bli någon stor konflikt. Vi äter kött här hemma och sonen är helt klar över att det är djur, men vet också att vi tycker det är ok.)