Jag saknar dig mamma!

Det är en separationsfas de går igenom. Min son, nu fem, gick igenom den för ett halvår sedan. Han klamrade fast sig vid mig som om det gällde livet och skulle säga hejdå och pussas TUSEN gånger om jag så skulle åka och köpa mjölk.

Han kunde få en puss av sin pappa innan vi åkte....halvvägs därifrån i bilen får han syn på honom igen och vill ge en TILL puss...gråt och tandagnisslan.

Det var som om han inte trodde att vi skulle komma tillbaka om han inte fick gå igenom den här ritualen gång på gång.

Faktum är att jag minns att jag gjort liknande i fem-sexårsåldern. Mamma skulle cykla till en väninna, men jag missade att vinka till henne i det fönster där hon sade att hon skulle cykla förbi. Jag grät hela tiden hon var borta.

Men...det är korta perioder det här, något jag tror de flesta barn går igenom. Jag tror personligen inte det har så mycket med barnet i magen att göra, utan mer en fas som han går igenom.

Det är ju en omställning att få syskon, och sonen är säkert en liten klok kille som förstår att nu kommer mamma inte ha lika mycket tid för mig. Kanske han "tankar" lite inför vad som komma skall?

Min stora tjej reagerade inte så när lillebror kom, men vi hade henne hemma de första fyra månderna för att vi alla skulle kunna få en chans att landa i vår nya familjekonstallation. Redan efter en månad började hon tajat efter förskolan...

Det finns också barn som behöver ha den fasta rutinen att gå till förskolan kvar, när nu det mesta andra förändras behöver man någo som är sig likt liksom. Men inget är ju givet, ni måste känna hur ni vill göra utifrån er situation. Jag skulle råda till att inte säga upp förskoleplatsen helt, bara.

Det där låter bekant
Jag är inte gravid, men min 3-åriga dotter är just nu precis likadan. Vill kramas och kramas innan jag får gå från dagis och ska jag åka och handla och hon inte får följa med så kan hon gråta floder över att mamma åker. Flera gånger har hon sprungit gråtande efter bilen så pappan fått springa efter och ta henne. Det är hemskt när det är så.
Känns som en evighet innan det går över...
(Hon är minstingen i familjen)

Tack för svaren!

Vi ska inte säga upp platsen, däremot så tror jag att han mår bäst hemma ett tag. Hur länge ett tag blir vet jag inte.

Han har som sagt många funderingar kring lillebror, när han ska komma, om han blir vuxen då han blir lillebror, om jag får hål i magen osv. Jag försöker förklara så gott det går. Han är en kille som alltid har varit känslig för omställningar o känner av om jag el pappa är stressad, oroliga eller liknande. Å som det är nu så sitter jag ju med en jättemage o har inte mkt ork till nåt.

Men jag tror som sagt att det är en fas så jag hoppas den går över då lillebror är på plats.

Vet du, jag tror att det komemr att gå superbra när bebisen kommit och ni hunnit landa lite. Se till att få med storebror på en lagom nivå i bebisens skötsel så att han inte på något sätt känner att han blivit mindre viktig. Men det vet du säkert redan, du verkar klok och lyhörd inför din sons behov!
Min dotter var2 år och 7 månader när lillebror kom. Hon fick uppgifter som att hämta nappar, tvättlappar, gosedjur etc och massor "hur skulle vi klara oss utan dig!". Sedan fick hon så mycket egentid vi kunde ge henne när allt bara var nästan som vanligt. Hon lärde sig ganska snabbt att mamma kan läsa saga fast lillebror ligger vid tutten, mamma kan bygga lego när lillebror hänger i sjalen osv. Och så finns ju förhoppningsvois en förälöder till som kan göra övergången smidig.

Veladis - Tack!! Blir glad av att läsa dina ord!

Det finns ju som sagt en förälder till som förutom sina 10 pappadagar funderar på att ta ut övertid o komp så han kan vara hemma ett tag till på halvtid å det är ju toppen! Tror som sagt det är superviktigt från början att lyssna på storebror o ge han så mkt tid som möjligt. Vi ska tex göra om vårt sovrum till en gigantisk säng så storebror får bestämma själv vart han ska sova.

Tror egentligen oxå att allt kommer att gå bra men visst funderar man. Nu ska man ju helt plötsligt ta hand om 2 barn o det känns både skrämmande o alldeles underbart!

Tack ännu en gång för dina fina ord!