När är man änglaförälder?

Jag tycker ingen är "änglaföräldrar". Missfall är missfall, ett barn som dött i magen är ett barn som dött i magen, och ett barn som dött är ett barn som dött (efter sin födsel).

Och mest synd tycker jag om dem som mist ett barn som de redan hunnit "träffa" och lära känna.

Ja alltså, och nu kanske detta låter okänsligt - men jag tycker att trycker man ut en blodig slemklump (slemmig blodklump?) så är det ett missfall, definitivt inte ett barn som dött. Det är ett embryo liksom.

Fr.o.m. nionde graviditetsveckan kallas det ju foster, men även ett foster kan vara bara ett missfall..

Sen när man kommit så långt i graviditeten så att barnet redan skulle klara sig vid liv utan hjälp av maskiner, utanför livmodern, då kan man börja säga att det är ett barn i magen.

Men oberoende i vilket skede embryot, fostret, det ofödda eller det födda barnet är så skulle jag aldrig använda mig av ordet änglabarn.

Jag tror det, jag har aldrig hört det nån annastans.

SJälv avskyr jag uttrycket men det "får" man inte göra för då är man en hemsk människa.

hähähä

Då ligger jag nof risigt till...

Visst får folk kalla sig änglaföräldrar, och sina döda barn som änglabarn, men när jag hör de orden vill jag bara kräkas, lite som med snippa och "tanten" (när man menar mens).

Hos mig väcker det mycket mer sympati att bara skriva "Jag förlorade mitt barn" istället för "jag blev änglamamma"

Mysa - kanske det värsta av alla. Här knullar vi, myser gör vi i soffan med glass och film.

Sen undrar jag, om man nu ska använda ord som änglamamma eller änglabarn, var går den övre gränsen då? När har man förlorat en ängel, och när nedgraderas det förlorade barnet till "bara" ett förlorat barn?

Är det när barnet lärt sig prata? När barnet börjat skolan?