Särbo/sambo

Jag o min särbo träffades genom barnen för snart 2 år sedan o har varit förlovade i snart 1år. Vi bor inte så långt ifrån varandra som ni gör, typ bara 1km. Men hans hus är för litet för mina tre o hans två o vi har ännu inte hittat nåt nytt som passar oss vad gäller pris o storlek o läge. Barnen går i skola i olika delar av stan.

För oss har det blivit så att när barnen åker till sin mamma/pappa på söndag kväll packar jag mitt o flyttar till honom. Sen lever vi som sambo en vecka tills barnen kommer tillbaka nästa söndag. Veckan med barn ses vi nästan inte alls pga barnens alla aktiviteter o annat men försöker ändå ses varje fre/lör kväll för middag eller så så barnen får träffa varandra oxå.

Fördel: Bara vi två som lever som vi vill o bara kan bry oss om varandra i en hel vecka. Efter en vecka som särbo är det himla mysigt att få träffas o sova ihop igen lika väl som det ibland kan vara skönt att få vara själv o bara rå sej själv i sitt eget hem.
Nackdel: Ett hem som står tomt 1/2 månaden (mitt), svårt att flytta hem igen o kan bli lite sur på barnen som "kommer emellan oss" (går över efter en 1/2 dag men ändå), väldigt oekonomiskt.

Vi stressar inte till sambo-livet men visst känns det som att det skulle vara lättare ibland men hellre särbo o problemfritt mellan alla våra barn än att tvinga dem att tränga ihop sej o sen lägga alla ledig tid på att reda ut problem. Det är ju vi som vill bo ihop, de får ju bara hänga på isf.

Jag tror ni kommer klara det då ni inte verkar vara ifrån varandra så mkt ändå...sen finns ju alltid sms o annat man kan använda för att hålla kontakt.....o två år går fort..

Lycka till!

Det låter som om ni åxå har ordnat det ganska bra för er.

Känner lite samma sak som dig..hellre särbo och problemfritt för barnen,
än sambo och trilskande, sura barn

Tror nog åxå att vi kommer att klara det, men känns iallafall sköntatt veta att det finns andra som har det likadant.
Ibland känner man sig så ensam bland alla perfekta lyckliga sammanboende familjer :)

Hej!

Jag är förlovad med min dröm man, han har 2 barn 12 och 14 år, jag är 25 och väntar nu vårt första gemensamma barn. "Probelemet" är bara att vi bor 45 mil ifrån varandra. Jag jobbar iofs väldigt bra tider och är ledig 2 veckor i streck så jag kan vara här. Men allt ställdes ju på sin spets nu när det visade sig att jag var gravid. Jag kommer få flytta upp nu. Kan ju inte pendla med en bebis.

Det är dock väldigt jobbigt till och från att vara ifrån varandra 2 veckor i streck och ju längre vi är tillsammans detso jobbigare blir det. Det är omöjligt att lära dig vara ifrån sin älskade.

Som tur är så funkar det för det mesta med hans barn även om vi absolut har våra dispyter och det finns stunder när jag tänker. Fy fan, hur ska jag klara av detta.

Men det går, med ren viljestyrka!

Lycka till alla!