9-åring med humör, och föräldrarna är likadana! ;-)

Hej

Vi har ett problem med vår 9-åriga dotter. Hur ska vi bemöta hennes aggressionsutbrott och otrevliga attityd mot oss. Min första reaktion är att svara tillbaks med samma mynt- betee mig illa, ryta, hota och bestraffa. Men när jag ser min man göra samma sak känner jag i magen att det är fel sätt. FÖr det första känns det inte bra. För det andra blir hon ännu argare och vi når fram än sämre. Jag är rädd för att jag är mjäkig och "låt-gåig" om jag inte sätter ner foten och "visar var skåpet ska stå". Men samtidigt känns det inte respektfullt och är inget sätt jag vill att hon ska bemöta andra eller mig på.

Jag tycker att det är en jobbig tid att vara förälder i. När min pappa växte upp så var det auktoritär uppfostran som gällde. När han sedan blivit vuxen tänkte han; Så ska inte jag uppfostra mina barn, så det blev istället "frihet under ansvar" och en regelfri uppfostran som gällde.

Nu vill vi alltså göra någonting annat, jag vill ju att barnen ska respektera oss, inte vara rädda för oss. Jag vill kunna lyssna och bli hörd. Men hur gör man rent konkret när hon blir asförbannad och säger att vi är så "jävla" dumma för att hon inte får se klart på tv:n/ måste städa/ inte får en läsk till etc?

Hon slår gärna sin 7-åriga lillebror när han inte spelar efter hennes regler. Istället för att säga till honom att han gjort henne besviken eller ledsen, så nyper hon honom eller slår till honom. Sedan är hon ångerfull och säger att hon inte vet varför hon gör så, det bara kommer.

Vad gör vi då? Ska vi "bestraffa" henne, säga att hon inte får veckopeng/ se på tv, får inte leka ,eller måste vara i sitt rum. Eller vad gör man för att markera att det inte är ok att slåss, säga fula saker, kasta grejer etc bara för att hon känner sig orättvist behandlad?

Detta blev ett något luddigt brev, men jag hoppas att du förstår.

(2-4 likartade incidenter händer per vecka ungefär)