Mina egna "problem" ter sig plötsligt ganska små och obetydliga... Tror att fler känner likadant.
Vet inte vad jag vill säga med inlägget men skicka en stor kram till dig trådskaparen. Stor kram och säga att du verkar vara en underbart fin människa.
Vår familj är tack och lov inte drabbad, men däremot en vänfamilj där pappan gick bort efter en cancer-diagnos.
Han skrev, precis som någon annan föreslog, till dottern. Han har skrivit flera brev till henne att öppna vid olika tillfällen i livet:
- första skoldagen
- när hon fyller tonåring
- när hon tar studenten
- när hon flyttar hemifrån
- när hon gifter sig
- när hon får barn
- osv...
på så sätt blir han närvarande i stora delar av hennes liv.
Vi har funderat på det och kommit på att vi ska göra detsamma till vår dotter - även om vi innerligt får hoppas på att vi är med henne i livet. Olyckor kan drabba vem som helst...
Mina varmaste sympatier till er och er familjesituation.
Sitter med tårade ögon. Usch vilket jobbig situation. Jag har tyvärr flera bekanta samt nära vänner som har haft samma diagnos. Cancer i bkuspottkörteln. Min vän, förlorade kampen efter 3 år, men min andra vän VANN! De sa att han inte kommer att vinna, men det gjorde han. Detta var 6 år sedan. Ge inte upp hoppet. Men ta tillvara på varenda dag som finns. Lev livet nu,
Ta hand om varnadra
varma lyckönskningar
Är inte i din situation, men har nyss förlorat en anhörig alldelses för tidigt i cancer. Jobbar själv i motsvarigheten till SHA i vårt län så jag har träffat familjer som din och det smärtar mig hårt. Ta vara på tiden och lev så länge ni kan tillsammans!
Kramar!
Hej Ts,
hur går det för er?
Ts,
jag befinner mig i kris och kaos efter beskedet om min sambos hjärntumör.
Snart stundar operation, två veckor senare kommer vi få prognos.
Hur klarar du vardagen?
Själv är jag utom mig av oro. Jag kräks på morgonen, darrar på benen, känner ingen glädje, behöver insomningstabletter, skulle vilja ha lugnande också men försöker vara stark. Går till en psykolog men vet ej om det hjälper mig särskilt mycket. Min stora dotter går 15 h på dagis/v och jag är heltids föräldraledig med yngsta dottern på 10 månader.
Vad för slags stöd har du? Vad hjälper dig? Hur klarar du vardagen? Hur är din framtidstro?
Hur kommer du få ihop livspusslet som ensamstående? Ska du flytta? Har du anhöriga som bor nära, dvs spontana barnvakter?
kanske en dum fråga, men har någon av er känt på er att ni varit sjuka?
jag har en sån stark känsla att jag har cancer i magen, jage livrädd och tänker på det ofta. Är ensamstående med en 2-åring. Hur går man vidare med en känsla?