Äntligen vågade jag ringa
Hej!
Tidigt i våras fick jag en diagnosen PCO, min läkare var då väldigt luddig om det hela och jag fick inte riktigt veta innebörden. Han menade på att vi skulle fortsätta prova och sen var det inte mer med det. Jag tittade lite på internet men bestämde mig för att tänka positivt och fortsätta försöken på egen hand. Jag ville inte riktigt ta till mig informationen på internet, jag antar att jag var lite chockad och förnekade det hela. Men idag fick jag åter mens och jag kände då att detta inte kommer att fungera, vi behöver hjälp för att få barn! Så jag ringde till en barnmorska specialiserad på fertilitet och det verkar nu som om jag dragit igång karusellen.
Jag måste dock erkänna att mina känslor är mycket blandade! Hon pratade om spolning av äggstockar, spermaprov och samtal med läkare och helt plötsligt känns allt så skrämmande. Jag förstår att det måste göras men just nu känns allt bara galet jobbigt. Jag och killen har hela tiden haft en ganska avslappnad inställning, typ "det blir när det blir" men nu när vi inser att det inte bara kommer att ske känns det väldigt skrämmande. Är det nån mer som känner igen tankarna? Jag är rädd att min sambo börjar backa, han har varit lite fram och tillbaka i barngörandet och nu när det känns så definitivt känns det som om han vacklar lite! Dessutom är jag livrädd för svaret, att dom kommer säga att det där med barn kan ni glömma.. Det blir inget, det kommer aldrig gå.
Hur var det för er andra när ni startade utredning, vilka känslor fanns?
Kramar