• Anonym (Ledsen)

    Lungcancer

    Hej
    Finns det nån som har nån anhörig som har Lungcancer? Vi fick veta för 2 dagar sen att vår pappa har det. Han har 2 *fläckar* på bröstet och en bak på ryggen..de misstänker att han troligen har en *fläck* i högra benet men det är oklart än.
    Kan nån förklara för mig vad det innebär, hur länge man lever? Känner ni nån som har haft det och levt med det i många år? Jag vill/måste få veta allt
    Dör snart av sorg :(((

  • Svar på tråden Lungcancer
  • Anonym (elina)

    Hej!
    Beklagar att din pappa fått lungcancer:( min morfar fick den diagnosen i sep-07 och gick bort maj-08. Han blev opererad i dec-07 och mådde jätte bra efter, vi var så glada..... men det vände helt plötsligt och han blev väldigt sjuk. Han hade metastaser ( spridning) på flera ställen i kroppen :((( fick infektioner mm. Tyvärr så är det inte så bra odds vid lungcancer, men min mans farbror fick lungcancer och lever än i dag. Han blev opererad och det är nu mååånga år sen. Så visst finns det dom som överlever. Jag hoppas att er pappa får bli frisk och vara med er mååånga år till. Fråga gärna om du undrar något. Kram Elina!

  • Anonym (saknar pappa)

    Hej!

    Min pappa blev diagnostiserad lungcancer i januari -08. Han hade en knytnäves stor cancercysta i sin högra lunga. Hans första inställning var att det var "hans tid" att sticka vidare, han var trots allt 72 år då - han tyckte att han hade gjort allt i livet som han ville, han var liksom nöjd, men vi fick honom på andra tankar och han började med strålbehandling nere i Lund en gång i veckan i några månader. I början av Juni blev han "friskförklarad" och man sa att han hade många, många år framför sig, men i mitten på Juli blev han plötsligt dålig igen och åkte in för kontroll för något han trodde bara var en vanlig förkylning. Dessvärre hittade dom metastaser på lever, njure och skelettet (främst ryggen), och sa att prognosen var ganska dyster. Pappa valde då att INTE göra någonting åt det den här gången och vi respekterade hans beslut, eftersom han egentligen inte ens ville göra något från början + att vi hade alla sett hur hemskt han hade mått under strålningen. Han sa ofta att det inte var något han ens önskade sin värsta fiende... Pappa dog 27e Juli -08.
    Jag hoppas verkligen att din pappa får leva längre, för jag önskar inte någon att bli av med sin älskade pappa, men ta även tillvara på tiden ni har tillsammans. Ni har faktiskt möjlighet att få prata om saker som annars glöms bort. Berätta för varandra hur mycket ni älskar varandra och hur mycket ni har betytt för varandra. Jag vet att jag sa till pappa att jag itne ville att han skulle dö, att jag inte tyckte att det var okej och att jag var arg på cancern som tog honom, men att jag respekterade hans beslut att han inte _orkade_ kämpa längre. Jag tror att det var skönt för honom att höra att vi inte "klandrade" honom på något sätt för att han inte orkade med behandlingar var och varannan dag, det är som pappa sa - det är inget liv.
    Jag saknar pappa varje dag, men samtidigt tackar jag gud att vi fick en chans och möjlighet att KUNNA prata med honom innan han dog, att vi kunde ventilera våra känslor och berätta hur vi kände. Att vi fick den där tiden med varandra som man inte får om någon går bort i en olycka eller på något annat "snabbt" tragiskt sätt.
    Jag är glad varje dag för alla de år jag fick med honom och alla glada stunder, och oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att säga hej då, lungt och stilla.

  • Anonym

    Jag har jobbat i nio år på en lungklinik och tyvärr är prognosen för luncancer dålig. Där man hittat det i tid har man kunnat stoppa det med operation men tyvärr kan det ta ett tag innan det upptäcks eftersom symptomen kan vara diffusa och cancern hinner sprida sig.
    Jag är så ledsen för din och din pappas skull. Jag hoppas på mirakel men om inte så hoppas jag iaf att er sista tid blir fin tillsammans. Tala en massa med varandra och säg hur mkt ni älskar varandra. Min dotter fölorade sin pappa nu i februari. Han blev akut sjuk och blev nedsövd för att aldrig vakna upp mer. Jag vet att han hade haft en massa han hade velat säga till henne och hon hade fått lite tid på sig att förstå vad som skulle hända. Nu är hon bara fem år så det är ju inte riktigt samma sak, men det kan betyda mkt efteråt att ha fått lite tid att prata med varandra innan.

    Jag hoppas iaf på mirakel för din/er skull och behöver du fråga nåt så är det bara att fråga. Stor kram

  • Anonym (Ledsen)

    Tack ska ni ha allihopa för att ni svarade!
    Jag vet inte vad jag ska tro längre.. vissa säger att man kan leva länge med lugncancer, vissa säger tvärtom.
    Pappa har 3 *fläckar* el tumör och idag pratade jag med honom. Han sa att efter kl 20 på kvällen brukar han ha ont i bröstet nästan varje dag. De ska börja med behandlingen om två veckor.
    Alla i min familj verkar hoppfulla o hoppas på att han ska leva många år till o jag är den enda som är livrädd för jag har hört folk berätta mest negativa saker.
    Till honom har läkarna sagt att han inte kan opereras men att de ska göra sitt bästa med medicinering o strålning.

    En fråga. Hur berättar man o visar sin pappa att man älskar honom? Jag är 28 år och pappa är 54, vi har aldrig kunnat prata med varandra, då vi pratat har det bara varit småprat..vi har kallpratat. Under tonåren var jag en jobbig dotter.. det var mkt bråk och jag var familjens *svarta får*
    Hur ska jag göra, vad ska jag säga??? Vill ju att han ska veta att jag älskar honom innan det är försent

  • Anonym (Kram)

    Anonym (Ledsen) skrev 2009-09-18 17:39:01 följande:


    Tack ska ni ha allihopa för att ni svarade! Jag vet inte vad jag ska tro längre.. vissa säger att man kan leva länge med lugncancer, vissa säger tvärtom. Pappa har 3 *fläckar* el tumör och idag pratade jag med honom. Han sa att efter kl 20 på kvällen brukar han ha ont i bröstet nästan varje dag. De ska börja med behandlingen om två veckor. Alla i min familj verkar hoppfulla o hoppas på att han ska leva många år till o jag är den enda som är livrädd för jag har hört folk berätta mest negativa saker.Till honom har läkarna sagt att han inte kan opereras men att de ska göra sitt bästa med medicinering o strålning.En fråga. Hur berättar man o visar sin pappa att man älskar honom? Jag är 28 år och pappa är 54, vi har aldrig kunnat prata med varandra, då vi pratat har det bara varit småprat..vi har kallpratat. Under tonåren var jag en jobbig dotter.. det var mkt bråk och jag var familjens *svarta får*Hur ska jag göra, vad ska jag säga??? Vill ju att han ska veta att jag älskar honom innan det är försent
    Man behöver egentligen inte säga nått, var bara där. Pyssla om, handla lite mysigt käk och umgås, gör små saker tillsammans, följ med till läkare om det finns möjlighet, bara var med varandra liksom. Etc, Etc..Det är så jag gör med min mamma, hon fick diagnosen lungcancer nu i maj 2009.

    Har din pappa småcellig eller storcellig lungcancer?
    Min mamma har småcellig och den är kan inte opereras. Man sätter bara in cellgiftsbehandling på just småcellig. (Enligt läkarna)

    Det är tufft som fan är det men jag tycker att det är lättare ju mer informerad jag är. Det finns ju en förening som heter "Stödet" som jag tycker har hjälpt mig och så finns ju också cancerupplysningen.

    Det jag tycker är värst är just maktlösheten, hur jag än gör så kan jag inte göra henne frisk. Jag kan bara finnas där..

    Tänker på dig och på de andra i trådarna.. KRAM
  • Anonym

    Uch, jag lider med dig. Min styvfar fick diagnosen lungcancer våren 2003, han gick bort samma sommar. Det gick jättefort och ingen hann egentligen förbereda sig heller.

    Oavsett hur din pappas diagnos ser ut så är det viktigt för både dig och honom att ni umgås och känner att livet är bra så länge det varar. Din pappa vet att du älskar honom, även om du var jobbig när du var yngre. Föräldrar vet sånt, men om du kan finna det i dig att säga det, eller skriva ett brev gör det. Det kommer kännas bra att sätta ord på känslorna.

  • black sun

    Det är inte kul att ge såna negativa besked men jag talar utifrån erfarenhet från de år jag jobbat med luncancerpatienter. under de ca 9 år jag jobbat har jag stött på en eller två som levt mer än ett år och hört talas om de som opererats och blivit friskförklarade, men det är ett fåtal tyvärr. De som insjuknar brukar leva upp till ett år beroende på ålder och annat. Är man äldre är ju ämnesomsättningen lägre så äldre kan leva med cancer längre än yngre människor.
    Det som är grymt med just luncancer är den sprider sig lätt och ibland ger tumörer som trycker mot luftstrupen så den sjuke får jobbigt att andas och man kan ibland få operera in en sk stent för att vidga så han eller hon får lättare att andas.

    Jag önskar så jag kunde ge din bättre besked än såhär, men jag vill bara visa på den bild jag har av lungcancer. Du får säga till om du tycker jag säger för mkt. jag vill hjälpa dig, inte få dig att må sämre. Men även om det är outsägligt sorgligt och hemskt med denna sjukdom så har jag också sett hur fint det kan vara mellan familjemedlemmar och hur nära de kan komma varandra sista tiden. Skriv ett brev till honom och säg hur du känner. Det kan vara svårt att uttrycka det i ord om man inte är van att tala så till varandra. Men det kommer säkert kännas bättre när du fått ur dig det. Och finns där, håll handen om det känns ok och bara finns till hands om han behöver prata eller annat.

    Kram

  • Mamma till bröderna bus

    hej min pappa fick diagnosen lungcancer för ca 1 år sedan, då sa läkarna att de trode att han hade ett halvår kvar att leva, min pappa har varit en frånvarande pappa sen jag var 5 med sporadiska samtal över telefonen och enstaka besök. När han fick diagnosen så tog jag tillfället att lära känna honom, vi pratade om allt mellan himmel och jord, ju sämre han blev desto mer minnen från barndommen kom upp, han ville berätta massa saker som jag inte hade något minne av. När han sen låg för döden så bad han om ursäkt och ville veta att jag inte var arg på honom. Jag sa att eftersom vi inte kunde göra något annolunda så är det klart jag förlät honom och vi har det vi har nu! vi pratade om döden, hans sista vilja osv han levde ca ett år efter diagnosen.. han gick bort 3 juni iår.
    Det läkaren sa till mig var att ju äldre man är desto längre är sjukdomsförloppet.

    Jag lider med dig, vet allför väl vad du går igenom. Finns där för honom, det tjänar du på i slutändan, vi hann försonas och jag är så tacksam för den tid vi fick. KRAM

  • Anonym (Ledsen)

    Ja jag ber om ursäkt att jag inte skriver inlägg här så ofta men jag jobbar, har två små o så försöker jag att umgås med pappa så mycket det går.
    Tack till Er alla för alla svar o omtanke, hör av mig då jag får lite tid över nästa gång..pappa har börjat må sämre, behandlingen börjas på måndag så jag har tagit ledigt o ska dit med honom..sen blir det även på onsdag..
    Känns förjävligt att veta att pappa kanske dör idag..imorgon eller övermorgon..jag som alltid trott att min pappa kommer alltid att leva :(

  • TeAmo

    Min morfar fick lungcancer. Han försvann cirka 1 år efter diagnosen.. Det spred sig metastaser upp till huvudet efter en tid. Tyvärr så är prognosen lungcancer inte den bästa.. Jag vill inte göra dig ledsen, för det finns hopp, tro mig. Jag hoppas verkligen din pappa blir frisk! Det värsta är ju om det börjar sprida sig, och då går det oftast väldigt fort. Jag lider verkligen med dig.. Och oavsett om detta skulle innebära slutet för din far, så kom ihåg att visa din kärlek till honom. Jag ångrar varje dag att jag inte visade tillräckligt till min morfar, allting gick så snabbt, jag fattade inte vad som hände. Styrkekramar till dig!

Svar på tråden Lungcancer