En PCO-S historia som kanske inte nått sitt slut än :-D

Fick diagnosen PCO 2002 utan att jag visste om det, 2004 blev jag gravid för första gången. Hade samlag med min kille under ett år innan med så kallad avbruten sex som preventivmedel, tyckte det fungerade väldigt väl då jag uppenbarligen inte blev gravid men funderade aldrig på att det berodde på mig, jag var runt 19-20 år då. Vi gifte oss 5 november 2004 och vi kännde för att starta en ny liten familj.
Blev gravid på första försöket. Då vägde jag 69 kilo.
Vi fick världens underbaraste son i augusti 2005 och blev genast sugna på ett småsyskon till han. Jag hade gått upp 45 kilo under graviditeten med lyckats bli av med 35 kilo på bara 18 månader på något konstigt sätt utan att ändra på varken diet eller motion (åt väldigt fel och motionerade knappt). Hadde oskyddat sex och blev gravid igen i juni 2006. Trodde inte det tagit tidigare pga att jag ammade storebror till han var 9 månader. Fick dock missfall i augusti och gynläkaren trodde att det var pga att jag jobbade så många nätter i sträck. (är natt arbetare) Blev dock gravid på nytt igen i september samma år och 2007 fick vi världens underbaraste son nummer 2. Hade då gått upp 45 kilo igen under graviditeten men var inte särkilt orolig för att jag visste att jag skulle gå ner dom lika fort igen. MEN ACK SÅ FEL JAG HADE. Gick istället upp ytterligare 5 kilo efter amning.
2 år efter att lillkillen kommit sökte jag hjälp hos gyn efter att ha varit på sjukhuset för en UVI och där fått konstaterat utav en gynläkare att jag har PCO-S.
Var helt vilse i pankakan så jag sökte på google efter förklaring och fann jan holtes föreläsning som öppnade en helt ny värld för mig.
Fick förklaringen på nästan allt som gjort mig så ofantligt frustrerad såsom varför jag inte lyckades gå ner i vikt, varför jag bara blev hårigare och hårigare, varför jag har en så stor kulmage, varför jag inte fått min mens på 2 år, varför jag inte blivit gravid trots oskyddat sex sen lillebror kom för 2 år sedan.
Sökte under den här vevan kontakt med en läkare på vårcentralen för att mitt UVI inte hade gått över och efter att hon skrivit ut penicilin åt mig gick hon direkt över till att fråga mig om jag sökt hjälp förut på grund av min övervikt. Blev väldigt förvånade av hennes fråga men svarade iallafall att jag precis fått veta att jag har PCO-S.
Den doktorn visste vad det var för nått och sa att hon hade sett det på mig att jag hade det och därför frågat.
Fick reductil utskrivet och det har verkligen överträffat mina förväntningar.
Detta var i början på juni i år som jag fick det utskrivet, då vägde jag 108 kilo. Fram till början på augusti hade jag gått ner till 96 kilo men sedan stannat av lite i vikten. Läkaren begärde att jag tog kontakt med gyn för en utförlig utredning av den påstodda PCO:n.
Gick till min vanliga gynekolog och där sa han att han redan hade satt den diagnosen på mig 2002. AHA tänkte jag. Tack för den då, tack för all information, jag var jätte nära att få diabetes under mina graviditeter utan att veta om att jag skulle vara extra försiktig pga min sjukdom. Jag har gått runt och varit jätte oförsiktig hela tiden med maten och sedan gått runt som ett frågetecken över vissa saker som förändrades hos mig.
Berättade för han att vi försökt bli gravida igen efter lillebror och när han fick veta det blev han alldeles förskräckt, han var helt förundrad över att min doktor på vårdcentralen inte berättat att det är jätte hög risk för foster skador om man tar reductil samtidigt som man försöker att bli gravid. Jag började svettas och var helt gråtfärdig, varför varför hade hon inte talat om det för mig och varför hade jag inte förstått det när jag läste i bipacksedeln.
Fick p-pillret Yasminelle 28 utskrivet för att prova medans jag hålle på att gå ner i vikt. Gyn läkaren sa att dom skriver ut just de här p.pillrena till PCO:are som försöker att gå ner i vikt. Har tagit dom i en månad nu. Är på mina sista två vita piller innan jag börjar en ny vecka med rosa piller. Fick inte mensen förrens idag och då kan man inte ens kalla den för en riktig mens. Har bara fått tre små små droppar brun flytning men det kanske ska vara så allra första gången man tar pillrena.
Har gått ner ytterligare lite i kilo och väger nu 94,1 kilo och kan inte vara lyckligare. Mannen och jag ska fira detta med att imorgon gå och köpa mig ett par nya byxor.
Har hittils gått ner 10 centimeter runt midjan sedan jag sist mätte mig den 22 juni så det innebär att jag har gått ner 2,5 byxstrolekar!! Tjihoooo....
Vill ner till 79 kilo minst innan jag börjar tänka på baby nr tre igen.
Har förvisso inte haft tid att motionera något så det går lite långsammare för mig och dieten är inte heller så super förändrad trots att jag vet hur jag bör äta men jag ska verkligen ta tag i det för att jag vet att jag skulle gå ner i vikt så mycket fortare då plus att graviditeten kommer närmare i tiden (förhoppningsvis) får bara se till att inte gå upp lika mycket igen bara och det blir rejält tuff så jag måste verkligen peppa mitt psyke innan för att klara av det.
Det har verkligen varit en otrolig resa för mig med väldigt många jobbiga känslor inblandade och jag hoppas verkligen att den kanske blir lättare nu med så mkt mer förståelse och kunskap än innan!!
Vill verkligen peppa er andra att inte ge upp hoppet, en vacker dag kanske det är er tur och då kommer den här tiden att glömmas bort och ni kommer att uppskatta era små så mkt mer!!
Lycka till ni alla... KRAM