LIvskris. Vägskäl i livet, känsla av att inte höra till någonstans, vill ge mina barn en bättre omgivning, en ny start??
Här kommer ett I-landsproblem som jag ändå känner att jag vill ventilera.
Jag har just blivit ensamstående med två små barn. Pappan finns inte med i bilden alls längre. Idag hade jag kalas för min son som fyllde tre år. Mina föräldrar och mina syskon kom på kalaset och jag känner bara tomhet tillsammans med min familj. Det är som om att vi inte hör ihop alls. Jag irriterar mig jättemycket på min mamma. Hon är liksom inte närvarande utan bara så stressig och hela familjen utstrålar tillsammans liksom en dålig vibb. Svårt att förklara men det känns ledsamt bara. Det är hårda kramar och en ironisk jargong hela tiden och jag känner ingen samhörighet alls.
Min första impuls är att jag faktiskt är fri att flytta var jag vill, att jag inte behöver bo här i den stad som jag inte ens tycker är särskilt trevlig. Min familj är ju inte heller särskilt trevlig, jag vill omge mig med människor jag tycker om och befinna mig både bildligt och bokstavligt på en plats som jag känner värme och kärlek ifrån.
Fyller snart trettio och jag känner mig verkligen så "ohemma" där jag är nu i livet....
Är det flykt att flytta och söka något bättre??? Någon som känner likadant? Någon som varit i samma sits och har lite input att komma med? Är det bara mig det är fel på? Att det är jag som är missnöjd och alldeles för kräsen med människor och livet????