Jag älskar och hatar honom samtidigt!

 Jag har varit i samma situation, det är verkligen jobbigt. Jag tycker att det är mycket svårare att komma över någon när man har barn ihop också.  Men det kommer bli bra tillslut.
Hur länge sen var det ni separerade?

Några månader sedan. Men det har varit lite från och till ett tag innan.

Jag är verkligen så arg, så jäkla arg på massor av saker, lögner och svek. Han ljuger i massor av saker. Och säger självklart att jag också gör det. Det känns helt sjukt allting, jag fattar inte hur jag hamnade här.

Eftersom jag VET att det aldrig kan vara vi, aldrig kommer bli vi, så önskar jag att jag kunde trolla bort alla mina känslor för honom. Jag vill att han enbart ska vara pappa till mitt barn, inget mer. Jag vill inte älska, jag vill inte hata, jag vill inte vara arg. Jag vill bara vara, och börja om.

Inget annat.

Då har det ju inte gått så lång tid. Jag kände samma för mitt ex, var rasande på honom en period, men samtidigt så hade jag känslor kvar. Trodde aldrig jag skulle komma över det. Ganska länge vaknade känslorna till liv varje gång jag träffade honom. Men det går över, nu känner jag ingenting längre, varken kärlek eller ilska. Han är min sons pappa och inget mer.
Hur gammalt är erat barn?  Måste ni träffas ofta vid umgänge och så?

Jag vill inte gå in på några väldiga detaljer iom att han ibland rör sig här på Familjeliv själv. Han ger sken av att han kommit över allting redan och att han har hånat/ifrågasatt mig så många gånger när jag sagt att jag älskar honom förut, så jag tänker inte ge honom nöjet att hitta detta och kunna använda det mot mig på något sätt eller vara elak. Jag orkar inte.

Och nej, vi behöver väl egentligen inte träffas jätteofta, varje vecka självklart, iom barnet, men inte varje dag liksom. Men det är ju ändå jobbigt.

Hur länge tog det innan du hade kommit över ditt ex? När kände du att du äntligen kunde gå vidare och börja om på nytt?

Det tog nästan ett år innan jag kände att jag gått vidare och började intressera mig för andra killar osv.  Mitt ex gick det snabbare för, han träffade en ny tjej efter några månader bara.
Vår son var bebis när vi separerade, så jag var ganska ensam den första tiden. Lättare för killen som kunde vara ute jämnt och ständigt och träffa folk.

Ja jag förstår det. Jag känner mig också lite låst, men vill inte byta bort mitt barn för allt i världen. Har alldeles för mycket tid att grubbla och grubbla. Och jag orkar inte vara på mina vänner och beklaga mig och älta jämt. Jag vet liksom inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Anonym (Ledsen) skrev 2009-09-27 14:31:34 följande:

Fast det är nu du ska använda dig av dina vänner - det är därför man har varandra. Det är hos dom du ska "älta och beklaga" dig och förhoppningsvis finns dom där och stöttar och tröstar, så länge som DU känner att du behöver det.

Jobbar du eller är du hemma på dagarna?  Jag för min del tyckte allt kändes bättre när jag kom i gång efter föräldraledigheten, fick annat att tänka på och andra rutiner. Var fortfarande arg och besviken på mitt ex förstås, men det blev mycket annat som tog upp mina tankar.
Mitt ex struntade mer eller mindre i vårt barn när det tagit slut mellan oss, så jag var väldigt bitter pga det.  Efter att han träffat sonen två helger i rad ville han ta det lugnt, för att det blivit "för intensivt". Herregud...

Idag saknar jag honom som faaaaaaaan!! Jag har lust att ringa och gör mig till åtlöje och gud vet inte vad... Jag blir galen på detta. Jag vill bara gå vidare, att det ska vara så svårt!

Hm, du får tänka på allt det dåliga som gjorde att ni tillslut separerade.