Tommy, jag behøver din hjælp!!!

Jag ær gravid i v.26, væntar mitt 1a barn med en kille jag ælskar mer æn allt annat.
Han och jag møttes før 14 månader sedan och blev førælskade direkt! Saken ær den att han redan hade en familj, sambo och två barn i skolåldern. Før oss var det ingen engångsgrej utan vi har alltså ett førhållande ænnu och væntar alltså barn tillsammans nu.
Som ni førstår var inte detta planerat men jag valde att behålla barnet mycket emot hans ønskan. Vi diskuterade både abort och inte och han respekterar mitt val, men ær inte "nøjd" med det i dagslæget. Jag bokade tom tid før abort, men jag klarade inte att ta tabletterna på morgonen. Æven då fanns han dær før mig, men fick totalt panik. Han finns ændå kvar hos mig idag.
Jag har varit djupt olycklig och har tidigare kænt skam och har inte vågat glædjas fullt ut, tack vare att jag ær ensam i stort sett med allt och också før att jag faktiskt ær "den andra kvinnan" och før att jag inte har några svar att ge till alla som undrar om allt. Nu glædjs jag och længtar vældigt men vissa dagar ær jag fortfarande grymt ledsen, eftersom min kille inte alltid ær dær och delar mina upplevelser. Jag ær ensam i stort sett i allt...
Han "vågade och klarade inte av" att vara med på ultraljudet heller, men uppskattar att jag tillfrågar och berættar allt før honom før han vill veta allt. Kan någon førstå att allt blir extra svårt før mig nær jag har honom men ændå inte, nær han vill veta allt men ændå inte vågar delta 100%???
Vi har gått i familjeterapi, på hans ønskan, før han vill få allt att fungera (jag med så klart) och før att han inte visste hur han kunde hjælpa mig efter att mitt beslut var taget, han vill inte se mig ledsen!! Men han ær livrædd att bryta upp sina barns vardag med allt som kommer med det och dær behøvde han också få råd och vægledning.
Det jag ønskar råd om;
Før att gøra en lång historia kort... Han vill inte stå som pappa på de offentliga papprerna men vill att barnet ska veta vem han ær. HUR SKA JAG GØRA???
Till en børjan innebær det också att han inte tar något ansvar vad gæller umgænget. Dær kommer ALDRIG kræva det heller eftersom jag hoppas han ska komma frivilligt och jag tror och hoppas på oss ænnu och jag tror och hoppas på en førændring då babyn kommer till oss, och jag vill att pappa ska komma sjælvmant før att han vill, inte før att det står så på ett papper!

Saken ær den att alla i min omgivning sæger att det ær en sjælvklarhet att han ska uppges som pappa just med tanke på ekonomiskt ansvar. Jag håller med till viss del men det ær inte en sjælvklarhet før mig att uppge honom som far då han nu blivit "tvingad att bli pappa" och med det, vilken rætt har jag då att "tvinga" honom till ekonomiskt ansvar???

Jag kænner att jag ev sviker och honom massor eftersom han ville vi skulle vænta med barn tills han ordnat upp allt. Han har haft tid på sig till det ansåg jag och før mig var det bara "skitsnack och en dålig undnaflykt" så det ville jag inte ens lyssna till, det ær NUET som gællde!! Vi diskuterade fram och tillbaka om allt och om oss, hur vårt førhållande skulle bli osv.

Jag gør alltså allt mot hans vilja just nu och ænnu mer om jag skriver hans namn på offentliga papper!!! Har æven sagt att jag inte vill børja med att ljuga før vårt barn genom att undanhålla det, det kænns inte ok før mig då jag ær ærlig och før mig ær det också att gå emot mig sjælv och det jag står før, något jag ænd inser att jag kanske ændå måste gøra och leva vidare med???
Jag ær livrædd att førlora honom och tror att detta kan vara en sak som gør att han læmnar mig och barnet helt. Låter sækert dumt som jag resonerar, men jag ær rædd, livrædd att førlora honom, jag ær ensam men vet att jag sjælvklart ska tænka på barnet fræmst nu. Men jag ær tvetydig sjælv och har sagt till min kille att jag i dagslæget varken kan sæga ja eller nej till att uppge honom som far på papprerna.
HUR SKA JAG GØRA?? ÆR- ELLER HAR NÅGON VARIT I LIKNANDE SITUATION?? NÅGON SOM KAN!!! DETTA OCH VET?? KAN NÅGON KILLE TÆNKA SIG IN I DETTA OCH VAD HADE HAN GJORT, FRÅGA ERA MÆN???

Han sæger att han vill vara med mig men att han inte klarar att bryta upp i sin nuvarande familj. Misstankar om oss finns dær hemma, men feg som han ær så nekar han æn... De har varit ett par i 10 år och har hela tiden varit olyckliga och "lyckliga" om vartannat, upp och ned hela tiden sæger han... HAN SÆGER OCKSÅ HAN ØNSKAR ATT HAN VAR SINGEL DÅ VI MØTTES, samma sak dær, før mig ær det skitsnack, det ær inte vår verklighet så det ær ointressant.

Jag brøt før ca 1 år sedan, men det varade bara i 3 dagar sen kom han tillbaka... Jag funderade på att bryta igen i somras eftersom jag var så djupt olycklig trots att jag hade bestæmt mig før att behålla barnet, jag mådde uselt som aldrig førr!! Familjeterapeaten gav mig rådet att avvakta om jag orkade, och anldeningen till det rådet var att hon aldrig tidigare møtt ett par hos henne dær hon kænt och upplevt en sådan respekt och kærlek før varandra. Hon sa att i många fall ændras allt nær barnet kommit, då papporma "ofta vaknar upp". Sjælvklart ær det mitt beslut som hon sa, och att det inte alls var sækert att han vågar bryta upp hemma ens nær vårt barns ær føtt, men hon tyckte ændå att om jag orkade skulle jag avvakta med att bryta.
Svårt att bryta från någon man ælskar och tror på, som ændå ær kvar med gamla sambon.
Jag ær førtvivlad inom mig och gråter ofta. Nær vi ses pratar vi massor om allt som ær och som kommer, och saken ær den att hans samvete klarar inte att inte tænka på oss eller att bara dra, han sæger att han vill vara med mig och att han inte kan tænka sig att vara utan mig och barnet sen...

VAD SKA JAG TRO, VAD ÆR FØRNUFTIGAST ATT TRO OCH GØRA??? HAN HAR JU FORTFARANDE INTE BERÆTTAT OM OSS HEMMA OCH I JANUARI FÅR VI EN LITEN DOTTER!!!
Han sæger att han nog vill vara med på førlossningen och dær har jag gett honom ultimatum; Senast 15 december ska jag ha besked om du blir med eller inte och då ær det det som gæller sen! Han har lovat att ge besked senast då. Jag behøver honom då om nångång!!!
Jag upplever inte honom som en skit mot mig, mycket eftersom han ær kvar ænnu och støttar mig "så gott han kan", han vill få det att fungera, men vet alltså inte hur, han ær desperat!!!
Jo han ær en stor skit mot sin sambo!!! Stackars stackars henne... JAG tror att det ev blir værre før henne att få veta allt om honom nær barnet ær føtt, kanske fel tænkt av mig???
Och jag tycker han ska lægga korten på bordet, ta ansvar och ta konsekvenserna, men som sagt- han ær så feg!!!!!

Ibland tror jag han bara væntar på att allt ska komma fram, avsløjas så att han sjælv ska slippa berætta...