Är det bara jag som är så här? Bekräftelse och relationer...

Familjerådgivningen!!

Jag vet precis hur du känner..jag har gjort likadant sen jag var 15 år och tills jag träffade barnens pappa. Vi var tillsammans i 7 år och har 2 barn på 3 o 5 år. Vi separera i vintras och har en bra relation nu. Först nu har jag tagit tag i mig själv. För min del handla det om dålig självkänsla och rädlsa för att vara ensam.
Jag hitta en jättebra terapeut som jag går och pratar med. Jag inledde en relationen med en man direkt efter vi hade separerat men precis som du så liksom tröttna jag fast jag tycker mycket om honom. Nu har jag "tvingat" mig själv att vara ensam, och i början var det jättesvårt, men jag insåg att jag att jag måste vara med mig själv och lära känna mig. När jag inte har barnen passar jag på att gå på yoga, ta promenader och bara mysa med mig själv.
jag är mycket gladare människa och mamma nu!!
Den mannen jag började träffa var väldigt förstående och vi har sagt att just nu får det va, men kanske i framtiden..?

Hoppas verkligen det går bra för dej!
Kram

Tänkte bara tillägga att vi hade det också jobbigt ibörjan med barnen och exet va arg, men jag höll mig lugn och då lugnade sig också exet och vi har fått till en superbra relation vilket också ger glada och trygga barn!!
Det tar bara lite tid! Va stark

Men familjerådgivning ensam?

Tack för dina inlägg (känner igen mig)!
Jag vet att jag måste göra som du, men jag känner mig dels rädd för att vara ensam (för jag vet att jag när jag väl är ensam inte kommer vilja vara det) och dels så elak mot "den nye". Han har också lämnat sitt tidigare förhållande, och det tror jag är ganska så mycket för att vara med mig.

Bläääääää!

Ja, jag vet..jag ville inte heller vara ensam i början och det klia ordentligt i fingrarna när man sitter hemma själv på kvällen och funderar på om man skulle ta o skicka ett sms till "den nya". Men jag har lyckats stå på mig för jag behöver verkligen min tid och jag hoppas att han finns kvar när jag är redo. Gör han inte det så va det kanske inte meningen,så försöker jag tänka..men jag vet, det är skitsvårt i början. Man måste bara liksom komma över den tröskeln.

Ja, att vara ensam med sina tankar och känslor är jätteläskigt ju, men det känns som något jag måste göra!

Vet någon om man kan gå till familjerådgivningen ensam?

Familjerådgivningen vet jag inget om, men ring o fråga!
Själv går jag till en samtalsterapeut..gäller bara o hitta en man trivs med!

Jag har varit exakt likadan. Fick jag inte bekräftelse från andra så kände jag mig själv värdelös och övergiven.
Det hela ändrades när jag tillslut var tvungen att gå ur en relation med en man som bara orsakde trubbel.
Tidigare har jag mer eller mindre gjort så att killarna väljer att gå, har betett mig riktigt dumt och intalat mig själv att det är dom som valt att gå.. Jaja, bara gå till nästa.

Men som sagt, den gången jag själv blev tvungen att ta steget till ensamhet gjorde mig säkrare i mig själv och efter det blev allt så mycket enklare.
Jag strävade inte efter någon annans uppmärksamhet utan jag var självständig för första gången. Det var en riktigt skön känsla.

Jag tror att det handlar om att komma till insikt, och det har du TS gjort, det är det viktigaste. Nu när du vet hur det är, så är det lättare att kunna rätta till det.
Antingen tar du hjälp av en kurator eller så jobbar du med dig själv. Hoppas bara det blir bättre, för du kommer må toppen när du blir din egna bekräftelse

Lycka till