Är det bara jag som är så här? Bekräftelse och relationer...
Jag vet inte vad jag håller på med
Jag har nyligen separerat med mina barns far och det var ingenting oväntat. Jag har bara inte orkat ta steget tidigare. Det är jobbigt och svårt att få det att fungera med barnen, som är 3 och 5 år. Han är bitter och arg. Jag är trött.
Som en spark i rumpan, för att lämna honom, så fanns det såklart en annan. Jag skriver såklart, för det har gått upp för mig att det är så jag fungerar. Allt har känts bra med "den nye" fram tills nu.
Det känns som om att jag bara ville få honom och nu när jag har honom så vill jag inte längre. Jag vill inte tillbaka till barnens far, så det är ingenting sådant.
Jag orkar inte med mina svängningar, men inser när jag tänker tillbaka på mina relationer att det är så jag alltid fungerat. Jag lämnar ingen förrän jag har något nytt, iallafall på G. Men jag är bara förälskad och kär tills relationen fördjupas, eller kanske, tills den blir mer vardaglig. Jag är desperat ute efter bekräftelse och jag hatar att vara så!!!
Nu känner jag att jag måste försöka ta tag i det här, mina relationer till män. Men det är ju så jobbigt att dumpa "den nye" nu, efter allt vi gjort och så har vi ju fått kämpa en del för att få vara tillsammans.
Är det bara jag som fungerar såhär? Borde jag söka hjälp? Hos vem?