Jag tycker att plocka ögonbrynen är tusen miljoner gånger värre! Då är jag alltid påväg att resa mig efter hälften.
Lite om hur jag upplevt mina plock:
IVF 1 KS:
Jag fick gå in i ett rum och byta om till skit sexiga förlossningskläder och fick en kanyl i armen... och mannen fick gå och lämna sitt prov. Då han kom tillbaks så fick jag gå på toa och sedan så fick jag lugnande i kanylen. Man kände sig lite full eller kanske snarare borta, omtöcknad.
Så med hjälp gick vi in i operationssalen...som hade dempad belysning och lugn musik på. Nu fick jag för andra gången förklara alla mina blå märken...blev så arg känndes som om de inte trodde på mig. Fick lokalbedövning på två ställen och mer bedövning i kanylen.
Sedan så började de. Det var nu det roliga började...jag bablade på som tusan frågade ut dem om allt. Hur varmt det är där cellerna odlas, hur stora äggen är och allt möjligt... Lite full var man nog!
Mannen så helt förskräckt ut. Men vi följade allt på UL skärmen. Det fanns 12 äggblåsor och de stack hål i 8 av dem och fick ut 6 ägg.
Sedan så fick jag vila på rummet och mannen fick lämna ett prov till. Då trodde jag att han skulle få kolla på det första provet i mikroskåp...så jag var på väg att sätta efter honom. Började hojta till sköterskorna att jag vill faktiskt också se.... Knäpp som man är!
Då vi sen äntligen fick in en bricka med mat så känndes det som om vi var på BB. Då tänkte jag att nu då jag vänder mig om så kommer vårat barn att ligga bakom ryggen på mig i en plastbalja. Det var jobbigt!
Så efter en spruta i rumpan med graviditets hormon så fick vi åka hem. Skönt!!! Var mörbultad i magen och gick som en kärring...
IVF 2 KS:
Det var stor skillnad mot förra gången. Det gjorde så jädrans ont, fråga mig inte varför. Förra gången kännde jag inte ett dugg. Nu grät jag och kunnde knappt andas. Fick fylla på i kanylen säkert sju gånger. Och blödde gjorde jag.
Men sedan så fick jag tre värktabletter att sova på och en underbart skön riskudde på magen. Ville inte lämna den!
Läkaren trodde att jag fick så ont för att jag hade över 25 blåsor och var så uppsvullen. När han först gjorde på höger sida och skulle börja på vänster så upptäckte han fler blåsor som gömt sig bakom de andra. Totalt så fick vi ut 16 ägg.
Men nu i kväll så har jag mått förvånans värt bra bara kännt mig bakis av all smärtlindring. Men när vi kom hem så hade jag blött så mycket ifrån där jag hade kanylen att min tröja var blodig. Ni skulle sett makens min då jag visade det.
Maken var underbar! Å om det behövs så gör jag om det helt klart...
IVF 3 HS:
Äggplock avklarat, 12 ägg blev det. Maken var så stolt för det var vad han sa direkt efteråt att det blev. Han prov var för första gången "OK" på första omgången. Han brukar annars alltid få lämna två för att kvaliten är så dålig.
Själva plocket gick jätte bra förutom att de gav mig så mycket medicin. Dock så var dt inte så skönt då BM tröck med sin knytnäve på min mage för att de skulle kom aåt äggstockarna bättre. Droppen för min kropp var då jag efteråt fick något starkt att åka hem på.
Alla i båsen runt om oss måste tyckt vi var knäppa. Det kändes så vanligt och normalt att ligga där och vänta på äggplock så vi stojade och busade rätt rejält. Maken satte "förlossningsstrumpan&quo t; på huvudet. Och en massa mer. Min man är en pajjas och en tokstolle men han ger mig många skratt.
Spydde som en gris i bilen i min apotekspåse. Innan dess så hade jag börjat svettas i entreen så att det rann i ansiktet. Har fortfarande svårt at sitta eller stå utan att må skit.
Så nu börjar den värsta biten av allt. Att vänta. Att inget kunna göra. Att inget veta. Bara drömma och längta.....
IVF 4 S:t Göran:
Hemma igen och ett antal ägg fattigare i magen. Men förhoppningsvis snart rikare på andra sätt. 13 ägg blev det.
Alla tittade konstigt på oss då vi satte oss i varsin ände av väntrummet. Alla andra höll ett kramaktigt grepp om varandra, satt nära. Och sköterska undrade lite förvirrat vart min maken var då hon ropade upp mig. Och bara nickade då hon förstod att vi satt i varsin ände.
Jag och maken busade och skojade som vanligt bakom vårt skynke. Som sköterskorna envisades med att ha fördraget. Vi njöt av stunden och tiden. Vi var ju trots allt där tillsammans. Flörtade och fnissade. Bakom de andra skynkena hördes mest snyftningar och tunga suckar.
Plocket gick super bra. Gjorde ont men jag andades och tänkte på att slappna av så då gick det jätte bra. Valde lokalbedövning och smärtstillande i stället för att bli "sövd". Vill ju minnas. Och det gör jag.
Vi fnissade då det smärtstillande började verka och min näsa som vanligt började klia. Maken släpte min hand och såg på mig och tillade jag vet ju att du nu vill klia din näsa, för älskling jag kan dig. Tittade på alla rör som fylldes med mina ägg och vätska. Maken försökte uppskatta hur många blåsor de punkterade för han vet mina frågor. Försökte se på VUL men de vred den ifrån mig. Njöt av makens smekningar på mitt huvud. Ett fint och lugnt minne. Kunde gå ut ur op-rummet själv.
Efter plocket så somnade maken sittandes på en stol. Så att han snarkade. Sköterskan som skulle väcka mig blev lite paff då jag pigg log ifrån sängen och maken sov med öppen mun. Varpå vi fick frukost och lyckliga såg på varandra. Och vi sa båda att vi haft en mysig dag. Med tid för varandra och stora minnen som kan bli större.
Men som maken säger. Vad är ett äggplock att oroa sig för?! Det är ju rutin nu och något vi kan. Jag klädde på mig och maken hjälpte mig med strumporna. Men jag kunde gå där ifrån utan att se ut som en gammal tant. Jag kan vända mig och resa mig utan att det gör ont.
IVF 5 S:t Göran:
Dags igen...för stunder av speciella sekunder. Dags igen för stunder av gemenskap. Ja dags igen för det som alla andra lyckas med i sängen.
Fast så fasligt oskön är ju inte gynstolen. Och en gnutta sexig är man nog allt i gynstrumporna. Privat är det ju inte men vem vill inte dela detta fina med andra?
Äggplock idag med andra ord...nervösa kan jag inte påstå att vi är. Jag tycker dock det ska bli spännande att se hur många ägg det är. Maken längtar mer efter att se hur befruktningen kommer att gå. Fast mest av allt längtar vi ju med spänning på det riktiga resultatet - ett barn i vår famn.
Idag var det ingen upplevelse med varken pirr eller entusiasm. Det var bara en händelse som skulle genomföras på ren rutin. Magin var bortblåst.
Plocket gick bra men eftersom att jag slarvat med både mat och sömn så tog morfinet massor och jag hade ingen kontroll. Jag avskyr känslan av att vilja kommunicra men inte kunna. Att inte få ett ljud över sina läppar för att kroppen inte lyder dig. Att tänka febrilt men inte få fram något för att hjärnan är gelé. När den sen gick ur efter själva plcoket kändes det massor. Som knivar som skar. Illamående och yrsel. Och tårarna kom...
Tio blåsor punkterades och nio ägg fick vi ut. Ett alldeles utmärkt resultat precis enligt planering. Ändå är jag så besviken och arg. För att jag inte lyckades behålla kontrollen över min kropp. Jag ville bara krypa ur dess skin men stretade emot och kämpade för att åter ha kontroll. Efter halva plocket gav det med sig.
Då kunde jag äntligen andas och slapna av. Slippa panikkänslorna och känna nuet. Jag kunde se och röra min man. Kommunicera och prata med personalen. Mitt ansikte kliade och min man log. Han smekte mig och önskade oss nog långt bort. Jag var mest förbannad på det jävla morfinet. Och mig själv!
Mitt eget fjölande det är ju bara att bita ihop. Jag har ju valt detta av egen fri vilja. Fast jag har ju samtidigt tydlig gjort mycket noga för kliniken att jag är känslig för lugnande och bedövning. Att jag faktiskt inte vill vara helt väck.
