Tack för alla fina och förståndiga svar, de har varit bra stöttning och har ökat min förståelse för vad som sker.
Pojken kontrollerar nu sin pappa, de vill ständigt veta var han är, kollar hans mobil, frågar vilka som är där, vilka han umgås med. De hörs både morgon och kväll när barnen är hos sin mamma och däremellan kan det vara någon glömd bok eller jacka som ska lämnas. Pappan mår dåligt av att en av sönerna tar det så hårt. Han känner att hans mamma lämnat honom då hon träffat en ny. Hon har naturligtvis inte lämnat honom, men han upplever det så. Han är nu livrädd att pappan också ska försvinna för honom. Pappan försöker att inte "trigga" dem och att få dem att förstå att det inte är konstigt att han måste få gå vidare i livet. Samtidigt är han kanske väl "lyhörd" för deras reaktioner, men det är svårt att undvika när det har varit så stora omställningar i livet på kort tid.
Han vill inte gå "fullt in" i ett förhållande så att hans barn (som inte har kommit så långt i sin process) får mer osäkerhet än vad de har nu... De vaktar på honom som"hökar" och har ett enormt kontrollbehov. Det i sig skapar ett "hinder" för honom som han tror och hoppas skall försvinna med lite tid och att de får se att han faktiskt finns där för dem och inte "försvinner"...
Pappan vill alltså inte gå in i förhållande ens varannan vecka för att slippa ge barnen svar de inte vill ha på sina frågor om vem han umgås med.
Är det så det fungerar? Är det rimligt? Mycket tacksam för fler svar :o)
