Så TRÖTT och uttråkad av småbarnslivet.
Jag förstår inte vad det är med mig. OFTA känner jag mig trött, både fysiskt och mentalt. Jag har ALLTID haft hand om lämning och hämtning av våra söner på dagis o skola. Den senaste tiden har jag gått ner till 75% på jobbet och visst är det lättare och känns lite bättre. MEN jag är fortfarande trött på att dagarna ser likadana ut. Väcka, frukost, lämna - jobba -hämta, bråka, tvinga in ungar i bilen, laga middag, dusch/bad, lägga barn o saga och sen mannens sura miner om man inte har sex varannan dag. Samma j-a sak om och om igen. Det händer inget i mitt liv (nu är jag otacksam, jag borde vara glad för fint hus i fint område och fina barn och bra jobb) men jag känner mig så irriterad och trött. Jag tål inget när jag kommit hem, ungarnas gnäll, kattens jamande (har lust att sparka henne hårt). Jag har inga vänner kvar eftersom min man från början varit svartsjuk och hatat mitt umgänge. Jag har en vän kvar som jag pratar med ofta men aldrig träffar knappt. (hon har fullt upp med jobb o familj) Annars umgås jag bara med min mans systrar el annan släkting. Vi har varit tillsammans sen vi var 20 (nu 30). Nu vill jag leva. Uppleva. Skratta. Dansa. Vara kär. Leva! Jag älskar mina barn men jag är bara så trött. Har varit hos psykolog som sa att det inte handlar om (utmattnings)depression vilket jag trodde. VAD är det med mig?