Ditt barn, min angelägenhet.
Jag läser många gånger om föräldrar som hävdar att deras uppfostran inte rör någon annan.
Jag tycker att den tankegången är naiv och inskränkt och misstänker att den bottnar i dåligt föräldrasjälvförtroende.
Ett banalt exempel är de barn som mobbar, blir kriminella, missbrukar etc.
Deras destruktiva livstil går i allra högsta grad ut över mig (alla), antingen på det personliga planet eller i form av skattepengar. För att uttrycka mig ärligt.
Jag utgår från att destruktiva/självdestruktiva människor mår dåligt, detta till följd av brist på självkänsla och trygghet. Jag utgår också från att detta ansvar ligger hos föräldern. För att uttrycka mig ärligt.
Oberoende av vad vi tror på(eller vågar hoppas på), så borde väl alla människor ändå sträva efter någon form av utopi; där människor lever i fred och mår bra.
Jag har funnit svaret i "uppfostran", och tror att den spelar en avgörande roll för vilket samhälle vi, så att säga, föder.
För mig står det därmed klart att vi alla berörs av varandras föräldraskap.
Jag tycker inte att det är en fråga om att lägga sig i, utan om civilkurage.
