Ungdomsstress

Men var kommer dessa krav från? De kraven fanns ju även när jag var tonåring. Var jag unik som inte kände så? Var själ aldrig ute och drack eller höll på med andra "dåligheter", mest för att jag inte hade tid men också för att jag inte trodde det skulle göra mig populärare i alla fall. Kraven måste ju ha ökat idag eller blivit hårdare eller värre, eller är det bara hjärnspöken i ungdomarnas egna huvuden?

Kraven i skolan har också ökat. För bra betyg måste man vara väldigt aktiv, visa intresse för ämnet och ställa bra frågor. Sitter du tyst och "bara" skriver bra på proven så visar du inte MVG-kvalitet...

Ligger mycket i det du säger, om jag bara kollar till mig själv, är 89a alltså bara 1½ år sedan studenten. Och nu var jag ganska duktig i skolan trots att jag skolkade bort mycket på högstadiet (tog igen det i nian, med bra betyg men hade idag tagit hälsan före, man pluggade hela nätter och var på skolan hela dagar det funkar inte). Sedan är det nog väldigt mycket runt om, jag hade klasskompisar som tappade oskulden under åk6! Alltså bara 12 år, nu var inte jag mycker äldre, men ett år iaf. Rökte gjorde många redan när dom var 12 med, helt sjukt! De flesta i min klass hade iaf testat. Sedan alkohol startar även så tidigt! Utöver allt detta man "måste" ha koll på, så skulle man ju såklart ha bra betyg med för att man ville vara föräldrar och lärare till lags, samt känna att man kan bli något i framtiden ( så kände iaf jag), och såklart måste man ju vara bra på en sport! Detta är alltså högstadiet jag pratar om. Om man tar gymnasiet, så var det (iaf det gymnasium jag gick på) grymt viktigt med snygga kläder, men lika viktigt med ytterst bra betyg! Och såklart måste man festa varje helg, gärna fredag och lördag! Av lärarna och andra vuxna hörde man hela tiden att man måste ha ett extrajobb för att kunna klara att få jobb i framtiden. Bara att tänka på det får en att komma tillbaka till ångesten. Jag hade det så pass att med jobb och styrelsearbete så jobbade jag ca 50% under gymnasiet, alltså under terminerna! och ja, innan studenten hamnade jag på sjukhus, min kropp klarade inte av det längre. Det är inte för inte som ungdomar kommer med magsår! För under gymnasiet får man bara höra hur svårt det är att få jobb och paniken över det kom redan i ettana. Men jag håller med, det är helt sjukt!!

Ahh! Men vem kommer faktiskt med dessa krav? Är det tidsandan att "själv är bäste dräng"? Eller är det att det är skamligt att be om hjälp när man mår psykiskt dåligt? De enda uttalade kraven jag hade på mig var från min mamma att jag skulle sköta skolan bättre och få betyg nog att komma in på universitetet (vilket jag själv var inne på och ville).