ung bonusförälder

Sol Angelica skrev 2009-10-06 10:07:23 följande:

Jag vet inte hur specifik jag kan vara här? Vet inte om hon är medlem och så. Men till att börja med är hon över huvud taget inte intresserad av att ha någon kontakt med mig. Kan förstå till en början men jag har ändå varit med i snart två år. Vissa gånger får man ju vara den vuxna, Anser lite att den bollen ligger hos henne. Nu menar inte jag på någon kompisnivå utan om man ses ute på stan eller i parken när liten är med. Hon kan därimot ringa sambom mitt i middagen och fråga hur det går.
Hon är väldigt mån om att allting ska ge henne vinning men kan samtidigt inte bjuda till för att som man brukar göra när det är barn inblandade (hjälpas åt).
Hon skippar möten och säger att hon "glömde", saker vi skickar med vid veckobyte kommer inte tillbaka. Polis är även inblandad för grövre grejer (hos henne) sedan en tid tillbaka men somsagt vet inte hur specifik jag vill vara. Jag känner lite att alla bselut hon tar hamnar i mitt knä eftersom min sambo inte kan göra mer än "det bästa" för sin och hennes son, Ha honom om det inte passar henne (som just nu). Jag får inget andrum, utan får bara finna mig i hennes tider och bestämmelser för jag är ju trotsallt bara en bonusmamma?
Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta, jag och min sambo har haft denna disskution ett x antal gånger nu och jag känner mig utanför. Han lever just nu för sin son(delvis för att han är väldigt orolig för framtid med biomamman), och den situationen kontrollerar ju hon. Jag känner mig så bortglömd i hela situationen. Barnen kommer ju alltid först! Självklart, men då gäller det ju också att ha orken och den har inte jag just nu.

Tack för att du skriver. När man läser en rad som man känner igen från sin egen situation känns det ganska skönt. Att inte vara ensam om vad man upplever och känner.

Han brukar få vara hos sambos föräldrar när dom har tid och där trivs han så himla bra, Vi vill väll inte heller lägga för mycket på dom, om du förstår?
Jag vill mest få ordning i vardagen och som du säger. Hur illa man än upplever det att vara känns en rättegång långt borta när man inte vet utgången.

Jag skulle önska att hon kunde ta sina veckor, helger eller vad hon och sambo kommer överrens om så vi kan få lugn i vardagen och fokusera på det vi behöver som familj. Det är just ovetskapen om hur det ska bli som totalt mosar mig, Hon vet ju inte och då blir det lätt vi som får dansa efter.