Nikotinabstinens -ingen ursäkt.
Själv kom jag till världen med en ofrivillig nikotinabstinens, hur plågsamt det var minns jag inte. Men jag behövde bara ta ETT festbloss som tonåring, och så var jag fast. Latent abstinens tror jag det kallas.
Jag är övertygad om att rökning hämmar fosterutvecklingen under en graviditet, och att den skadar barn som ammas av rökande mödrar. Den diskussionen är för mig ointressant.
Intressant är däremot den moraliska paradoxen som jag själv kom till insikt om när jag själv blev gravid.
Jag kedjesnusade och rökte! Men som jag lovat mig själv, slutade jag i samma sekund som stickan visade positivt. Det var fruktansvärt! Värre än värst. Men jag klarade det, och har inte rökt eller snusat sedan dess.
Det som fick mig att klara det var just insikten om att detta abstinensens helvete som det för mig innebar att sluta röka/snusa, skulle jag förpassa till mitt barn, om jag inte valde att ta smällen själv. Därmed var valet lätt.
Hur farligt det är att lida av abstinens, rent fysiskt, det vet jag inte, men hur plågsamt det är fysiskt som psykiskt det vet jag, och den plågan ville jag skona mitt barn ifrån.
Jag har sett spädbarn med Nikotinabstinens, som inte längre suktar bröstet för närhetens skull. Det är helt sjukt.
Paradoxen är alltså: om inte JAG klarar av att sluta, varför skulle då mitt barn klara av det?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-10-20 16:15
Det borde stått "Abstinens -ingen ursäkt".
Inlägget berör samtliga abstinensbesvär.
