Fastnat i svenska skuldfällan?

Ulrika Ring heter jag och är ordförande i en förening som heter Insolvens Stockholm. Vi är en ideell förening och försöker samla personer som har problem med ekonomin för att fler ska klara reda ut en icke fungerande ekonomi.

Jag håller med Waldo, att det är svårt att se vad "stoffepoffe" menar med att inkassobolagen skulle vara några riddare utskickade för att hjälpa Svenska samhället?

Inkassobolag finns i de flesta länder. Men i andra länder har dom en helt annan funktion. Nästan alla i-länder hålls med någon form av statlig indrivning. Men då driver man endast in statliga fordringar. Privata bryr man sig inte om, det ska avtalsrätten reglera och det görs via domstolar.

Exvis om du köper en tvättmaskin i USA på avbetalning, inte kan betala så får ägaren ta panten, dvs tvättmaskinen. Punkt slut. Om du köpt din tvättmaskin genom att betala via ett kontokort så har köparen redan fått betalt men inte finansiären. Då ska ärendet upp i domstol, skulden fastställas och det ska finnas ett domslut på att fordringsägaren har rätt att kräva pengar. Den processen drivs ofta av ett ihyrt inkassobolag. Så där fyller inkassobolagen en funktion. Och jag tror att med någon kunskap i botten så kan vi nog säga att företagande är lite lättare att lyckas med i USA än i Sverige? USA är liksom byggt på företagande. man har också ett talesätt där, "Först efter din 3:dje konkurs är du färdigutbildad företagare (entrepreneur)"

Men i Sverige fungerar det inte riktigt så. Det fungerar så långt från det systemet som det går komma. Och jag vill ställa frågan till "stoffepoffe" på vilket sätt menar du att inkassobolagen gör "goda tjänster för Sveriges väl"? Och att 50 % av alla konkurser beror på att man inte kan betala sina räkningar skulle jag vilja syna. Jag skulle tro att de flesta företag går i konkurs pga för låg lönsamhet eller likviditetsproblem (dvs klarar inte betala sina räkningar). Vad skulle de andra 50 % av företagen gå i konkurs pga menar du? Vädret?

I princip ALLA småföretagare jag varit i kontakt med har försatts i konkurs pga obetalda räkningar. Sedan kan anledningen till att man inte klarat fullfölja betalningarna vara olika.

Först ska jag klargöra min ståndpunkt vad gäller staten. Jag tycker att staten ska vara en kollektiv samordnare av viktiga samhällsnyttiga funktioner, Infrastruktur är givet o.s.v. Staten ska blanda sig i när det behövs och vara mycket restriktiva på vad som är samhällets uppgift och vad som inte är det. Bra skolgång, trygg sjukvård, fungerande vägar o.s.v. är givna statliga områden.

Jag har dagligen kontakt med massor av företagare. Både sådana det går bra för och sådana det går mindre bra för. Jag vill fördjupa ditt inlägg om att företag går i konkurs pga att dom inte får betalt för sina fakturor.

Betalningsproblem av dignitet för företagare handlar ofta om företagare som inte får betalt av andra företagare som inte får betalt av andra företagare... Konsumtionsskulder är sällan det stora problemet. Det är företagare som arbetat på uppdrag av andra företagare där kanske 2 veckors arbete inte regleras i betalning. När det händer, dvs betalning inte kan fullföljas kommer den där staten in igen. Staten väntar inte med sitt krav på betalning. En uppbörd ska betalas, ofta i praktiken INNAN företagaren själv fått betalt, och betalas oavsett.

När så företagaren inte kan betala ex sin preliminärskatt går kravet snabbt vidare till KFM som verkställer. Och så är snurren igång. Det här, om du känner till och följt debatten, har varit på tapeten många gånger. Genom att staten, via SKM, inte så gärna lämnar uppskov med betalning tvingas fungerande företag med tillfälliga likviditetsproblem att gå i putten. Det beror också på att bankerna varit alltför restriktiva med att bevilja krediter. INTE på att privatpersoner inte betalar.

Vad gäller dubbel eller enkel pantförskrivning så tycker jag inte Sveriges system är så mycket att hurra för. I Sverige har vi hundratusentals som sitter kvar med skulder sedan förra bankkrisen. Och den skuldbördan kostar det svenska samhället i storleksordningen 30 - 50 miljarder PER ÅR. Då är endast sjukdomskostnader och arbetsbortfall inräknat. Kostnaden är mao betydligt större än så. Och då hamnar jag på samma ställe som jag inledde detta inlägg med, staten ska ha väl avgränsade områden. Att värna privata intressens rätt att få betalt ska inte vara ett prioriterat statlig område. Det finns helt andra arenor för det. Ungefär som man har i Norge, Danmark, England, USA...

Och låt mig påminna om att även om inte bostadsspekulationerna pågick här i Sverige så stod svenska banker och bankade på dörrarna i USA för att få delta. Och deltog. Deltog med flera jättestora säckar pengar som blev luft. Spekulationer som svenska folket var tvugna att reda ut. Genom att skjuta till nya jättestora säckar med skattepengar. Så vare sig du vill leva i ett sådant samhälle eller inte så är det precis vad du gör.

Till Åsa, det är nog inte de personerna som vi får kontakt med.

De som söker oss är ensamstående mammor, pappor med umgängesbarn, det är familjer med handikappade barn där KFM utmäter ersättningar som FK betalar ut som kompensation för barnet som är sjukt (går då ofta till privata intressen ex inkassobolag...) det är personer som konkursat (många gånger för att SKM inte ville lämna uppskov på preliminärdeklarationen) det är människor som skilt sig och som har svårt att klara omställningen mellan dubbla och enkla inkomster (dvs innan de klarat ställa om levnadskostnaderna) det är föräldrar som råkat ut för olyckor, som ska klara sig på sjukersättning och inte kan betala elräkningen eller klä sina barn... De personerna kommer till oss. Förtvivlade.

Jag håller med dig. Man ska inte handla för mer pengar än man har. Men tycker du inte att den som beviljar en kredit eller ett lån eller ett abonnemang har ett ansvar också? Om en stor penningstinn teleleverantör lockar och pockar med senaste säljtekniken att få en 18 åring med endast studiebidrag (10 500/år) som inkomst att teckna ett 3-årigt mobiltelefonavtal tycker du inte att det telefonbolaget självt borde kunnat räkna ut att betalningen skulle fallera? Är det bara 18-åringens ansvar?

Eller mer viktigt, har du lust att vara med och betala 30 - 50 miljarder PER ÅR för att det företaget ska få full uppbackning av statliga Kronofogden för att pressa 18-åringen på pengar? Är det rimligt att ex. vis Telefonbolaget får statligt stöd för att driva in den skulden? Kostnaden är ENORM för samhället. För sånt jag tror få har lust att betala för.

Ska företag få skriva avtal med vem som helst hur som helst och i alla lägen ha rätt att få statligt stöd i indrivningen? Är det bara den ena parten, den svagare parten, som ska stå med allt ansvar?

Waldo, jag tror, med stor kunskap om personer med obeståndsproblematik, att det är ganska tydligt vem som gör rätt för sig och vem som inte gör det.

Kategoriska uttalanden om att den som lever med obestånd borde tänkt bättre bygger väldigt ofta om en okunskap och frånvaro av insikt.

Gjort rätt för sig? Tja vilken av alla exempel ska jag dra?

Kvinna idag 63-64, arbetat sedan hon var 13 år. Betalat skatt och räkningar punktligt. Hade en god tillvaro, gift 2 barn, byggde tillsammans med maken ett hus slutet av 80-talet. Skilsmässa -92, hon ensam skulle batala huslånen. Klarade inte på egen inkomst, kontaktade banken, förklarade problemet. Hon ville ha uppskov med lånen för att ställa om sin tillvaro till endast en inkomst i hushållet. Banken iskall. Huset fösäljdes på exekutiv auktion. Arbetat som kommunal förtroendeman de sista yrkesverksamma åren. Utmätning via KFM på 12 000 kr drygt per månad. drygt 6 500 kr ska hon klara sig på. Det överskjutande lånet var på ca 1 miljon 1993. Idag har hon, via KFM, tvingats betala 1,5 miljoner på miljonlånet. Skulden har trots det ökat till 3 miljoner... Vem som gör rätt för sig? well...

Tillägger, banken vägrar förhandla med henne. Och det tror väl jag det. Hon är en alldeles utmärkt blodpåse åt en blödande bank.

Jag har fler, många fler exempel...

Jag hoppas verkligen att jag inte på något vis sagt att den som ansöker om ett avtal eller en kredit ska stå utan ansvar. Jag menar att den som beviljar ett avtal eller en kredit också ska ta ansvar. Det kan inte vara - som det är idag - endast den som ansöker som står ansvarig? Den som beviljar har full kontroll, via kreditupplysningen, på deklarerad inkomst, befintliga skulder o.s.v. Ska då bara och endast den som ansöker stå med allt ansvar?

Ny liknelse. Om jag parkerar en ny fin toyota, BMV, Porsche... på sveavägen, lämnar nycklarna i medan jag går in och köper hämtmat på McDonalds, kommer tillbaka och bilen är borta så ringer jag till Försäkringsbolaget. FÖrsäkringsbolaget kommer ställa mig några frågor för att säkerställa att jag varit ansvarsfull med min egendom innan man betalar ut ev. ersättning. När man får klart för sig att jag lämnat nycklarna i en olåst bil så upphör diskussionen. Det blir "nästa gång, nästa bil, om du vill ha ersättning, så handskas du ansvarsfullt med bilen Inget ansvar över dina tillgångar, ingen ersättning."

När det gäller skulder och ingångna avtal finns inget liknande krav på den som är fordringsägare (borgenär). Vem som helst kan under vilka som helst vansinniga former låna pengar till vem som helst. Den som lånat ut pengar eller beviljat ett avtal har i alla lägen rätt att få statligt stöd för att få sina tillgångar ersatta. I Alla Lägen. Inget Ansvar över sina tillgångar What so ever. Och det kostar samhället. Upprepar, för den här ordningen bidrar varje skattebetalande person i sverige 30 - 50 miljarder per år. 30 - 50 MILJARDER. Jag ser inte logiken. Har du lust att betala dessa pengar? För att ansvarslösa kredit och avtalsbeviljare har rätt att i alla lägen få stöd? Staten går in med ekonomiska sanktioner mot sina medborgare för att säkerställa att vem som helst får tillbaka vad som helst. Jag upprepar, inga som helst krav på borgenären.

Nu mina vänner ska jag gå och lägga mig.

Avslutar detta med en länk.
www.newsmill.se/artikel/2009/09/26/insolvensutredningens-forslag-till-atgarder-inom-skuldsaneringsinstitutet

en debattartikel vi sammanställt. Jag ber den som läser också att läsa kommentar nr 5. En fullständigt vanlig beskrivning av den verklighet som då kostar skattebetalarna, lågt räknat, 30 - 50 miljarder per år. Rimligt? Vi tycker inte det.

På återhörande.
//Ulrika Ring
insolvenssthlm.blogspot.com
www.insolvensstockholm.se

ulrika.ring@insolvensstockholm.se

Anonym (tn) skrev 2009-10-17 10:45:13 följande:

Men det var intressant. Menar du på fullt allvar att en skuldsättning innebär att en person ingår avtal med sig själv? Det finns ingen annan part du kan komma på som är inblandad? Som är åtminstone medansvarig vid en skuldsättning?

//Ulrika Ring
insolvenssthlm.blogspot.com

Jag vet så väl vad du har att tampas med. Jag är inte där själv men har suttit med många många unga som delar ditt problem med dig. Jag har också suttit med många många föräldrar som inte vetat hur avtalslagarna ser ut. Det är en soppa utan dess like.

Min respekt har du i alla fall. Och beroende på din situation så kanske det går göra något åt det. Du får gärna kontakt mig ulrika.ring@insolvensstockholm.se
så kan vi åtminstone se om och vad som finns att göra.

Men jag förstår din situation. Och MIN respekt har du. Det är inte ditt fel, du har bara haft oturen att hamna som kanonmat i ett spel som är mycket mycket större än dig. Dina problem må vara små för andra, men jag förstår att för dig är de problem du har oändligt stora.