Vi Undersköterskor!

Jag blev färdigutbildad uska nu i juni, så jag är ganska "färsk" på banan på sätt och vis. Har dock jobbat inom vården sedan jag var 18 (är 21 nu), främst på ett demensboende, men det sista halvåret har jag jobbat på "vanligt" äldreboende och inom hemtjänsten.

Idag jobbar jag i Norge, på ett omsorgsboende. Här är det lite blandat folk som bor, vi har ett par stycken dementa, en man med utvecklingsstörning, ett par stycken som haft stroke och är delvis utan funktion i halva kroppen. Några som inte behöver någon hjälp alls, några som bara behöver hjälp med medicin... Så det är väldigt blandat!

Och jag kan säga er att det är rätt stor skillnad på att jobba inom vården i Sverige och Norge! Under den korta tiden jag varit här -ca 1,5 månad, så har jag märkt väldigt många skillnader!

Den första skillnaden jag märkte var att man inte behöver ha delegering för något här där jag jobbar nu! När jag jobbade på äldre/demensboendet i Sverige så var det ju delegering för medicin, blodsocker, insulin, stomiplattor.. allt!
Här kom jag till Norge och första introduktionsdagen satte dom en insulinpenna i handen på mig och skickade in mig till en patient som jag överhuvudtaget inte träffat förut. Så det är lite skillnad. Här förväntas man verkligen kunna det man lärt sig under utbildningen, men så tycker jag inte det har varit på mina andra jobb (i sverige alltså). Där var jag i 3 år, år ut och år in, och trots att jag blev färdigutbildad så fick jag inte ge insulin under sommaren. Vilket i sin tur ställde till det ganska mycket när det var brist på personal och ingen hade insulin delegering...

En annan sak är att dom inte använder sig utav någon typ av signeringslista för medicin och insulin. Det känns väldigt osäkert tycker jag! Jag vill gärna gå och signera efter att jag gett någon medicin, både för min egen och patientens skull. Det är en trygghet att kunna visa att man faktiskt har gett rätt medicin vid rätt tidpunkt, om det skulle hända något.

Lönen är självklart också en stor skillnad. I Sverige hade jag en timlön på 107:-/h som uska, här är jag 147,7 NOK/h, vilket är ca 185-190 SEK/h. Så det är lite skillnad också.

Här finns det heller inga begränsningar för hur mycket du får jobba. Nu vet jag inte om det här gäller hela Sverige, eller om det bara gällde i Jämtlands län, men vi fick aldrig jobba mer än 6 dagar i rad, vi var alltid tvugna att ha 11 timmars nattvila och 36 timmars sammanhängande veckovila. Första dagarna jag jobbade här så jobbade jag 8 dagar i sträck. Hade jag gjort det på min förra arbetsplats så hade det blivit ett himla ståhej, för det är absolut förbjudet.

Det är väl det som skiljer allra mest när det gäller jobbet.. men sen har jag lagt märke till en annan sak också. Det är skillnad på gamla människor i Sverige och Norge. Nu vet jag inte om det är för att jag kommer från en liten by, men de gamla människorna där ser verkligen gamla ut, både vad gäller utseendet och kläder, hållning, hur dom talar osv.
Här där jag jobbar nu så syns det inte hur gamla dom är. Alla har fina, "moderiktiga" kläder, talar fint. Alltid fina i håret, långt ifrån lika rynkiga som dom är i byn jag kommer ifrån.. Men det har kanske med levnadsstandarden att göra, vad vet jag? I den här staden har nog de flesta levt ett relativt rikt liv, och kanske inte behövt slita lika mycket som de gamla "Hemma på byn" har gjort.. Vad vet jag. Men det är i alla fall en stor skillnad på gamla här och där!

Jag bor i en stad på västkusten som heter Florö. Så långt västerut du kan komma, Där Norge är som "tjockast" , eller hur man ska säga Det är en ganska liten stad, hur mysig som helst. Det regnar och blåser dock för jämnan, så det är lite tråkigt!

Tant Groda: En sån SSK hade vi på mitt förra jobb också. Hon påpekade alltid hur viktigt det var med hygien, att man hade handskar, spritade sig osv osv. Så hade vi en patient med ett ganska styggt liggsår + op-sår efter en höftledsoperation. Just den här dagen skulle såren göras ren + läggas om, men ingen av oss som jobbade den dagen hade sårdelegering, så vi ber alltså SSK komma in.

Hon ställer sig vid diskbänken, gör i ordning de grejer hon behöver, kommer bort till patienten och börjar peta på såret, kolla hur det ser ut osv (det var varigt och lite blod), och människan använder INTE handskar?! Inte heller tvättade/spritade hon händerna innan. Vad tänker människan med?

Men att vi har handskar och skyddsrock på oss när vi bäddar sängen, DET var noga. Då tycker dock jag att det är en viss skillnad på ett öppet sår och att bädda en säng... men inte i hennes värld tydligen.

Asch, man blir bra brydd ibland!

Ang. lönen så har jag "bara" gått som timvikarie hitills. Innan jag blev usk hade jag en timlön på 97:-/timme + ob & semesterersättning. Som usk hade jag 107:-/timme + ob & sem.ersättning. I sverige alltså.

Nu i Norge har jag 147,70 NOK/h, vilket är ca 185-190 SEK/timme. Plus ob och en liten ersättning för arbetskläder (0,60 kr/timme). Här får jag ingen semesterersättning.

Det jag tycker var väldigt konstigt är att det bara skiljde 10 kr på timlönen mellan vårdbiträde och uska på mitt förra jobb... det borde vara värt mer att man är utbildad och har den kunskapen som jobbet faktiskt behöver.

Här där jag jobbar nu har vi inga städ överhuvudtaget, det är skönt! Men då är det ju inte heller ett "sjukhem" i den meningen som där jag jobbade förut, där vi hade ca 3-4 städ varje dag -minst!

På omsorgsboendet där jag jobbar nu har dom istället hemhjälp, som hjälper dom med städ och matinköp, social samvaro osv.

Vanligaste uppgifterna hos oss är medicin och insulin. Hjälpa de få patienterna som inte klarar hygien och påklädning själv (men det är bara 3 stycken som behöver hjälp med det). Så vi har det på sätt och vis ganska lätt, och jag kan sakna lite av det sociala som vi hade "hemma på byn", där man kunde samla ihop ett gäng tanter, sätta sig i allrummet eller biblioteket och bara prata med dom. Lyssna på musik, ha gymnastik (oja, våra tanter var hurtiga! ).
Det har man inte på samma sätt här, eftersom det inte är ett "boende" på så sätt, utan alla är "frigående". Hmm, det lät dumt, men kanske ni förstår hur jag menar ändå? :)

ziquita.blogg.se/2009/october/sant-har-irriterar-mig-svar-till-anonym-1.html

En länk till mitt senaste blogginlägg.. Tänkte att den som kommenterat antagligen "hänger" i den här tråden, och då är det lika bra att se till så denne någon får sig ett svar.

Jag gillar inte att bli kallad "lögnare"...

-------

Ang. ergonomi så vet jag faktiskt inte om dom arbetar aktivt med det här eller inte. Det har jag inte ens tänkt på, om jag ska vara ärlig.

Där jag jobbade förut var det inget man arbetade aktivt med. Nångång ibland erbjöd kommunen små, korta utbildningar i t.ex. lyftteknik osv. men det var alltid bara ett fåtal personer som fick gå på dessa, och sen var det inget mer med det.

Det är synd, för jag tycker det är sååå viktigt att bli påmind om de här sakerna med jämna mellanrum. Vi skulle nog kunna undvika väldigt många arbetsskador om man aktivt arbetade med att lära ut/"praktisera" ergonomiska arbetssätt!

Nej jag har väldigt svårt att tro att det är någon av de som är aktiva i tråden som kommenterat. Kanske någon som inte ens är uska? För det vet väl de flesta, att det är vanligt att man som usk/ssk åker över till Norge och jobbar. Det är ju trots allt bättre lön här, och det finns ju dom som "pendlar" till Norge till och med. Aja, nog pratat om det

Ang. ergonomin igen så tror jag mycket att det beror på dom "äldre" som jobbar inom vården, att man står kvar och stampar i det "gamla". Vi som kommer in i arbetet och precis gjort klart vår utbildning har ju fått lärt oss relativt mycket om hur vi ska arbeta för att "spara på våra kroppar".
Men det känns som att när man försöker lära "de äldre" något nytt så tar det tvärstopp, för "deras sätt" har alltid funkat bra och dom tycker inte/tror inte att et tjänar något till att försöka sig på något nytt.

Men ska sanningen fram så finns det ju faktiskt vissa lyfttekniker som gör att man knappt behöver anstränga sin egen kropp överhuvudtaget, och det är väl det vi bör sträva efter. Synd bara att det glöms bort/ignoreras av allt för många...

Kimmi, du har mitt drömyrke tänkte jag säga Haha. Men jag skulle jätte gärna vilja arbeta på förlossningen! Kan du inte berätta lite om hur det är? =)

Förut ville jag läsa vidare och så småningom bli barnmorska, men jag vacklar just nu. Jag känns inte ha någon lust att sitta i skolbänken i flera år till, och på sätt och vis tvivlar jag också på om det verkligen är inom vården jag vill jobba. Så det är svårt.

Jag har i alla fall en dröm, och det är att få åka till Afrika och arbeta några månader, gärna med sjuka barn och kvinnor som är gravida. Men, innan den drömmen kan bli verklighet känns det lite som att man måste utbilda sig till ssk, och helst ha läst nån kurs i franska också. Och just nu har jag verkligen ingen lust att plugga!

När jag läste till usk på gymnasiet så var det planerat att vi skulle ha just en sådan här "Afrika-resa" som projektarbete, jag och 3 andra tjejer. "Tyvärr" tänkte jag säga, så blev jag gravid och läste aldrig det sista året på gymnasiet. Men de här 3 andra tjejerna lyckades i alla fall samla ihop pengar till resan genom olika loppmarknader, sälja kakor/strumpor/lotter etc, så dom åkte dit och var där i tre veckor. Dom fick uppleva mycket olika saker, bl.a. var dom med och höll i en sexualundervisning där dom berättade om kondomer, sjukdomar osv. De delade också ut kondomer som dom blivit sponsrade med. Sen fick de följa med en barnmorska dagligen och besöka byns sjuka, hjälpa till med vården osv. Näst sista dagen de var där fick de också vara med om en förlossning.

Det är trist att jag inte kunde följa med på den resan, men jag är fast besluten att jag själv ska göra detsamma en dag. Frågan är bara när! De säger att det var deras livs bästa upplevelse, och det tvivlar jag inte en sekund på!

Åh, det låter ju helt underbart! Hur ofta är det egentligen som det "slutar dåligt", så att säga? Det är väl ändå inte så ofta som barnen är dödfödda osv. Fast det beror kanske lite på i vilken stad man arbetar.. I Stockholm t.e.x. lär det ju hända mer tråkigheter än vad det gör på BB i t.ex. Östersund eller Sollefteå.

lisan: Jag sökte direkt. Letade runt efter lediga jobb på kommunens hemsida, och ramlade över en annons där dom sökter sjuksköterskor till ett boende. Jag tog kontakt med personalrekryteraren och frågade om det fanns ett behov för undersköterskor också -och det hade dom! Två dagar efter att jag flyttat hit fick jag komma på intervju, och några dagar senare började jag min introduktion. Snabba puckar!

Kimmi: Vad skönt! Det måste vara det värsta man är med om när man arbetar på en förlossningsavdelning, att man måste ta "det" samtalet med de nyblivna föräldrarna.

På nyårsafton förlorade vi en väldigt kär arbetskamrat.. hon ramlade ihop hemma och dog, antagligen ett hjärtstopp. Hon var bara 54 år, och en riktig glädjespridare. Hela huset har liksom stannat upp nu, och all glädje är borta. Man undrar om det någonsin kommer bli detsamma att jobba igen? Det är ju en helt annan sak om det är en av de gamla som dör, dels har man ju (oftast) inga personliga anknytningar till dom, mer än genom jobbet. Och så är dom ju också gamla, och har "levt klart" sina liv -om man får uttrycka det så. Men när man förlorar en av de bästa uskorna, en av de mest omtyckta människorna i hela byn -både av personal & boende- då känns det tungt.

Men jag antar att med tiden kommer sorgen att lätta, och det kommer bli lättare att arbeta. Just nu känns det bara tungt att se "minneshörnan" för henne, med kort och ljus. Men en dag blir det nog lättare igen, eller vad tror ni?