Syskonsvartsjuka

Vi har tätare mellan barnen, 18 mån, och har kanske sluppit mycket avundsjuka då storebror var så relativt liten då lillasyster dök upp,

men det som gjort störst nytta hos oss var när vi berättade att lillasyster tycker om storebror och blir glad när storebror kommer osv. Han älskar att höra det och att vi tycker om honom allihop.

lycka till!

och du, det blir bättre, det är bara faser och det går över. Hon väjer sig snart!

För det första ska du ALDRIG lämna det lilla barnet utan uppsikt.
Vissa svartsjuka syskon vill verkligen skada sina små syskon,och du måste skydda lilla barnet från allt sådant.

Hur mycket har förändrats sen andra barnet föddes?
Egentligen ska man försöka att göra så att inget förändras.När du ammar kan du läsa eller leka med stora syskonet,och mycket mer.
Om hon fick mycket uppmärksamhet förut,lär hon behöva mycket mer uppmärksamhet nu.

Och det får hon just nu genom att bråka och slåss.
Hon behöver er mer än nånsin.

Jag var själv svartsjuk i många år när jag fick små syskon,jag anser att mamma hantera det helt galet.Jag blev plötsligt stor på en dag,och skulle klara massor,men i själva verket kände jag mig liten och ville ha mamma för mig själv.
Bebisen tog för mycket fokus egentligen.

När mitt eget barn var 5 år fick hon syskon,och jag jobbade på detta från dag 1,att aldrig låta sånna här problem komma och stanna.
Jag umgicks MER med stora barnet när bebisen föddes,och hon fick vara delaktig i allt,och hon fick hjälpa mig för jag behövde hennes hjälp,och det älskade hon.
Och hon hade egen tid med mig varje dag där vi inte blev störda och en stund varje vecka,ibland en dag,så gjorde vi något hon älskade,tex åka skridskor,bada,fika mm.

På detta vis uppstod det aldrig svartsjuka,inte ens senare.

Hej!
Min dotter är 2,5 år gammal och vi har en 8-veckors bebis (son) här hemma och jag känner igen SÅ mycket av vad du beskriver.
Dottern brydde sig inte så mycket först, sedan blev det världens trots i ca 2 veckor och just nu är det relativt lugnt igen men jag tycker att det börjar bli lite bråk igen de senaste dagarna...

För det första ska jag säga att jag hade själv läst väldigt mycket om syskonsvartsjuka innan bebisen kom, och jag var helt övertygad om att jag var väl förberedd och att det liksom inte skulle bli något problem alls här hemma. Så när min dotter slog mot sin lillebror första gången blev jag helt chockerad, det trodde jag att hon aldrig i livet skulle göra. Jag började störtgrina av frustration och ilska, vilket sedan skedde varje dag ett tag när det var som värst. Jag berättade helt modstulen för min mamma att hon hade slagit honom, och hon sade att "det får man i princip räkna med" och att det inte var så konstigt. Tilläggas bör att min mamma är ganska "sträng" eller vad man ska säga och dessutom är dagisfröken som INTE tolererar något bråk.

Jag vet verkligen inte vad som funkar, jag och min sambo försökte komma fram till någon slags gemensam strategi att ta till när hon slår mot honom eller oss, springer iväg och bara skrattar när man själv står och skäller osv. Men det gick liksom över av sig själv innan vi hann testa de olika metoder vi bestämde oss för.

Alla barn är ju olika men det jag lade märkte till med vår dotter var att JAG verkligen kunde trigga igång hennes trots vissa dagar, fast jag försökte precis tvärt om: få henne att "lyda". Ju mer jag skällde desto mer trotsade hon.

Men om jag istället försökte avleda henne med något annat som hon tycker är kul, kunde jag undvika att hon blev sådär supertrotsig och helt "oemottaglig" som hon blev när hon blev som mest uppjagad så att säga. Om man märker att det är på gång, och har något kul att "bryta" trotsspiralen med så att säga.

Annars tror jag att man som förälder får försöka hålla ut så gott det går, tänka mycket på att det är en sådan total omställning i barnets liv och att h*n bara försöker hantera det så gott h*n kan. Och ge barnet mycket egentid!!

Måste också säga: det är jättebra om man helt kan undvika att storasyskonet blir svartsjukt, men jag tror också att man som förälder inte ska få skuldkänslor och tycka att det är ens eget fel om storasyskonet BLIR svartsjukt. Alla barn är olika och de kan ju reagera på att få syskon väldigt olika. En femåring förstår ju mer och kan hantera omställningen bättre /mer moget än en tvååring gör exempelvis. Jag gav min dotter massvis med egentid, vi började förbereda henne för omställningen flera månader innan med nattningsrutiner osv osv. Jag tyckte att vi hade tänkt på allt, men ändå blev det "problem". Jag mådde skitdåligt över det tills min mamma som sagt var helt enkelt sade att det är helt normalt och något man får räkna med. Det var först då som jag slutade tycka att jag hade misslyckats., och då kunde jag hantera de jobbiga dagarna mycket mer avslappnat.