Rapportinslag om sveriges minsta

Det var när man var som närmast avgrunden, när man gick i ett vakum och bara väntade att de skulle säga att "nu finns hon inte mer", när allt bara snurrade. Man kände sig aldrig hungrig, det kändes absurt att sitta och äta när ens lilla låg där fylld av ångest kämpandes för sitt lilla ofärdiga trasiga liv, den lilla mat man fick ned klumpade sig i halsen och kaffet från kaffemaskinen smakade bedrövligt.
Det var då! Det var då, som man i sjukhuskorridoren passerade solskenshistorier, skrivna och inramade med foton på söta knubbiga stora bebisar - men även kort på dem när de låg på IVA el likn.
Dessa solskenshistorier gjorde att åtminstone jag inte tappade greppet totalt och föll, utan dem hade jag gett upp, dessa solskenshistorier kanske inte resulterat i fullt friska barn, men överlevare som har en mening i livet! Alla barn har en mening!

Jo, men jag hade tyckt, då när det var som jobbigast, att det hade varit bättre om folk vetat något om vad man går igenom. Ingen, inte ens de närmaste i familjen och våra närmsta vänner fattade vad som hände där på sjukhuset. Skulle önska att folk i allmänhet visste mer om det här. (Men så är det självklart för många kategorier olika sjukdomar, vi friska sätter ju oss inte in i vad som helst om det inte drabbar oss själva).