Usch jag bävar inför förlossningen, nu är det sju år sen förra gången och den gick bra och även den innan så varför känner jag på det här sättet nu? Jag var ganska ung när jag väntade mitt första barn och tog det verkligen med ro, nu istället så går jag och oroar mig för massor med saker, helt i onödan eftersom jag inte vet i alla fall hur denna förlossning blir..
Finns det fler därute som känner igen sig??
Japp! Här är jag! Min första förlossning var traumatisk, för 2,5år sedan. Är gravid i vecka 15 nu, har börjat gå hos en psykolog som är specialiserad på förlossnings-rädsla. Med första barnet var jag också rädd, men absolut inte som nu,,,jag vet ju vad som ska hända!!
Usch, känns skit-jobbigt!!!!
Toddes mamma skrev 2009-10-19 11:04:02 följande:
Ja det hoppas jag med. Känns som vägen är låååång dock. 
Jag är också jätterädd. Jag var inte alls rädd första gången för 2 1/2 sedan men förlossningen blev väldigt smärtsam och långdragen och jag mådde dåligt lång tid efter.
Nu är jag gravid igen och känner verkligen inte för att föda men jag får väl också gå till en psykolog för att se om det hjälper.
Jag skulle GÄRNA vilja ha kejsarsnitt men det är nog inte så lätt i Sverige..
Här är en till :)
Jag väntar mitt tredje barn. Nästa vecka ska jag träffa en "aurora-barnmorska" och prata.
Hej! Jag är livrädd!
Jag Födde min dotter för 4 år sedan och det gick bra och tog inte speciellt lång tid..
Nu är jag i vecka 35 och blir bara mer och mer rädd..jag tänker mer att
"gick det såå bra första gången kommer säkert någonting gå åt helvete denna gång"
Jag menar det är ju så mycket som kan hända så det känns ju som att det bara skulle vara ren tur om det inte händer än själv, och första gången visste jag inte hur ont det skulle göra (så klart;) det vet jag nu och är därför inte lika exalterad:( Blää
Hej.
Jag är inte gravid. Mitt första barn är bara 10 månader. Förlossningen gick FORT och utan smärtlindring men det vara massa strul hela graviditeten och ingen som lyssnade under förlossningen så jag är rädd jag med. Trots att alla säger att jag fick en toppen förlossning. Hade jag inte varit det hade jag nog försökt bli gravid igen redan nu.
jag födde mitt första barn för 20 månader sen, är nu i vecka 25 och jag är mer rädd nu än förra gången
Jag väntar mitt 6:e ban och är också rädd. Hade en jobbig förlossning och tid efterår sist.
Jag väntar mitt fjärde barn, och är på god väg att bli livrädd. Inför första förlossningen var det enda jag (då) var riktigt rädd för - det var att bli snittad. Det blev katastrofsnitt, utan min vetskap, och min värld ställdes på ända.
Jag fick min dotter för 2år sedan och allt gick egentligen bra fast jag tyckte då att det var hemskt. Jag kräkte på precis varje värk och var inte medveten alls om vad som hände runt om mig, under eller mellan värkarna.
Nu är jag gravid med tvillingar i v 24 och jag fasar för att få ut 2 st Jag är jätte orolig. Dom säger åxå BM att det kommer vara mer personal när det är tvillingar.
Väldigt blandade känslor inför detta
Jag är också rädd. Födde vår dotter för snart 2,5 år sedan. Förlossningen började med vattenavgång och värkarna kom igång rejält redan efter 30 minuter. Jag upplevde aldrig att jag fick gradvis vänja mig vid smärtan utan blev överrumplad och rädd att det kunde kännas så mycket så fort. Väl på BB fick jag epidural och det var fantastiskt men sedan hade jag 1,5 timmes krystvärkar som slutade med sugklocka (som jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag var LIVRÄDD för p.g.a komplikationer då min lillebror föddes)
Jag var ett fysiskt vrak lång tid efteråt och det jag mindes mest från förlossningen var hur RÄDD jag var och hur smärtan gjorte mig skräckslagen. Har börjat drömma mardrömmar om det nu, ska prata med min BM och se om det finns hjälp. Jag är i v.26 nu.
Hej på er.
Jag har en dotter på 11 månader. Är nu i vecka 25 med andra barnet.
Det är mentalt jobbigt att veta vad man ska gå igenom.
Jag kan eg inte klaga för jag födde relativt snabbt och utan problem, men den jobbiga smärtan och framfödandet känner jag mig orolig för.
Visst är det det man redan varit med om som påverkar en så starkt.
Om vi skulle minnas precis allt skulle vi däremot aldrig ens vilja bli gravida igen.
Ofta glömmer man det värsta,men ändå inte.
Jag hoppas ni med stöd och hjälp kan bearbeta era minnen så att ni får en behagligare upplevelse när ni snart ska föda igen.
Själv läser jag allt jag kommer över om förlossning, smärtlindring osv.
Jag hoppas det ska gå bra.
önskar er alla mod, kraft och styrka på er väg.
Lycka till.
Jag e livrädd... gravid v 19 med andra barnet o jag fattar inte att jag frivilligt ska gå igenom helvetet igen.. även om d såklart e värt d i slutändan.
Vad många det är som har svarat så man är ju långt ifrån ensam om att känna denna rädsla... Går in i v37 nu o jag försöker så fort jag får en negativ tanke kring förlossningen att bryta detta och försöka tänka på att snart så får jag träffa min lilla bebis :) Men ibland är det svårt, inners inne är jag livrädd för smärta över huvudtaget, tror inte att jag kommer att fixa detta. Men vad har man för val?? Ut ska den ju *ler* på ett eller annat sett!!!
Vore kul om ni som skrivit här ville berätta sen om hur eran förlossning gick :) Var den verkligen så hemsk som ni hade föreställt er, eller blev det en magisk upplevelse!!
Jag skickar massor med peppande kramar till er alla, klart vi fixar detta tjejer :) Det är ju tur att det är kvinnorna o inte männen som föder barn för då hade det nog inte blivit så många barn till världen skulle jag tro haha..Jag hade iaf inte fått några barn ifrån min sambo :D